Tankar.
Jag lever med smärtan, i den oändliga smärtan finns jag och jag vet inte
hur jag skulle kunna beskriva känslan med ord. Hur beskriver man den
känslan som ständigt ger ett tryck över bröstet och får en att tappa andan.
Ensamhet. Det kanske är ordet jag letar efter, jag är immun mot smärtan.
Den finns hela tiden där, snart känner jag ingenting. När ska folk börja förstå
att man inte mår bra, inte alls. Ska jag måste gråta, skrika ut mina känslor
för att ni ska förstå att jag behöver er? Ska jag måste lägga mig ned och aldrig
kliva upp för att ni ska se att jag ligger på botten? Jag vet inte, jag bara önskar
att jag slapp känna såhär. Som om det inte vore nog att jag förlorat den bästa
i mitt liv, den som alltid lyfte upp mig och bar mina ben när jag inte orkade stå.
Jag har förlorat honom, han kommer inte tillbaka, varför är det så svårt att se
att jag behöver er. En kram, ett telefonsamtal, ett besök, ett sms, vad som helst.
Är det så svårt att visa att man bryr sig. Bara tanken på att alla brydde sig när
du försvann pappa, får mig att känna mig så värdelös. Då dög jag, efter fyra
månader är det helt tyst. Det ekar, tomheten, ensamheten är stor.
Den 8:e Oktober 2009 förändrades mitt liv till ett kaos, hela min värld vändes
upp och ned. Min vardag kommer aldrig någonsin bli som den brukade vara.
Jag tror inte många förstår mig. "Hon har förlorat sin pappa, gud så hemskt"
Jag har förlorat så mycket mer än min pappa, så nära som jag stod min pappa
känner jag ingen annan som gör. Med honom gjorde jag allt, han var min hjälte.
Han var en bästa vän, min bästa vän. Min absolut bästa vän som jag fann trygg-
heten hos, en sån trygghet som jag aldrig känt hos någon annan.
Ingen kan någonsin ta hans plats, hans namn är inristat i mitt hjärta. Men varför
är det så svårt att visa att man aldrig släpper taget. Oavsett vad.
Det är just det som gör ont, man lovar att alltid finnas där men det är bara prat.
Jag har fått det bevisat, men snälla ni. Tyck inte synd om mig, låtsas inte som att
ni bryr er om ni verkligen inte gör det. Falskheten gör ännu ondare.
Vad är äkta vänskap? För mig är vänskap något otroligt värdefullt. Någonting som
jag värdesätter så högt. Vänskap för mig är att alltid finnas där, att laga varandra
oavsett om det inte går att laga helt. Att hjälpa, stötta och torka varandras tårar.
Vänskap för mig byggs upp på tillit, lojalitet, respekt och kärlek till varandra.
Vänskap för mig handlar om att ge och ta, att hela tiden finnas där om den andra
skulle behöva. Ett samtal mitt i natten och jag kommer direkt, det är vänskap för mig.
Jag bryr mig om dig, det gör jag verkligen. Jag gör det inte bara för att, utan för att jag vill. Med tanke på att jag haft en sån kontakt med eran familj så länge så känns det självklart att höra av sig. Vare sig det med Stig hade hänt eller inte.
Var stark så hoppas jag vi ses framöver.
SARA
Det är inte min sak att gå in å kommentera din situation ..Men Du mår inte bra . Nä säger du säkert och är det så konstigt nä. Men allvarligt Du mår inte bra och skulle behöva söka hjälp hos någon som kan hjälpa, det finns stödgrupper för personer som förlorat nära å kära. Du lever i en tid i livet när utseensde och krav från skola att vara bäst är det som ligger tyngst på en ung tjejes axlar att dessutom förlora en förälder är lite extremt mycket för en person att ta in. Din mamma gör så gott hon kan, dina bröder gör så gott de kan men även de har sin sorg. Och du mår riktigt illa dina vänner är inte vuxna nog att ge dig det stöd du vill ha. Det gör ont men att be om hjälp är inget att skämmas över och ta den. Det kan inte ge din pappa tillbaka men det kan lindra och göra det hanterbart.
Förlåt att jag går in å ger dig råd du inte bett om.
