En livskris. Något som har satt sitt spår och föralltid kommer vara där.
Saknad, smärta och oro. Något som alltid kommer följa mig, hela livet.
Sår som bildats, ett ärr som aldrig läker. Man blir aldrig hel, en händelse
som drabbat en som man aldrig kan få ogjord. Man kan inte ta tillbaka det
man en gång förlorat. Än hur mycket man vill går det inte, ibland önskar
jag att jag kunde trolla. Trolla tillbaka dig, ta dig tillbaka, få dig att andas
igen. Men jag vet att det inte går, men tänk om jag kunde pappa. Då hade
du varit här hos mig och jag hade aldrig släppt dig. Tänk om..

Ditt skratt, ditt fina leende, dina varma kramar, din trygga famn, dina tokiga
skämt, din styrka, din vilja, ditt stöd, din omtänksamhet, dina tecken, dina
rörelser. Allt, du har satt djupa spår i hela mig och dom suddas aldrig ut.
Djupa spår som hela livet kommer följa med mig, var jag än befinner mig och
var jag än vänder mig. Allting påminns om dig, hela tiden, varje dag.

Min största önskan är att få träffa dig igen. Bara se dig, det är det jag drömmer
om på nätterna och som finns i mina tankar dygnet runt. Bara få se dig, se dig
se på mig och le. Ditt leende som kunde få hela världen att lysa, nu lyser du
upp hela himlen med det. Alla änglar i himlen får lyssna på dina tokiga skämt
och höra ditt härliga skratt. Ibland vill jag vara en ängel och flyga upp till himlen
för att vara en av dom, en av dom som får träffa dig.

Jag andas för dig nu älskade vän. Mitt hjärta slår dubbla slag, för oss två.
Jag älskar dig och jag saknar dig oändligt mycket. Min hjälte.