Våra tokiga skämt, underbart härliga skratt och våra varma kramar.
Dina pussar mot min panna, din varma hand som hårt håller om min
och du viskar att allting ordnar sig alltid. Din kloka ord, alla dina tips
och råd på vägen, dina stöttande ord och våra långa samtal som kunde
vara i flera timmar. Jag saknar allt, jag saknar dom alla, jag saknar våra
stunder som vi hann få tillsammans. Dom var många och allting kommer
föralltid vara inristat i mitt hjärta. Ditt namn i mitt hjärta, du finns alltid i
mitt hjärta. Förevigt, föralltid, hela mitt liv. Ingenting kan någonsin skilja
oss åt - inte ens döden. Döden skiljer oss aldrig åt, var du än befinner dig
så kommer du alltid vara min bästa vän och den som står mig närmast.
Trots att jag inte kan se dig så kan jag känna dig i min närhet, du finns alltid
hos mig. Det är iallafall vad jag tror, framförallt vad jag hoppas. Jag hoppas
innerligt att du finns hos mig, att du alltid går bakom mig och tar emot mig
när jag faller. Din plats som du hade när du andades, har du fortfarande.
Din sängplats, din plats vid bordet, din plats i mitt hjärta. Tills jag sluter mina
ögon och efter det. I nästa liv, livet efter det & livet efter det. Alltid.

Många säger att det bara blir svart, att när man dör så dör man föralltid och
man bara finns inte längre. Jag tror inte på det, inte ett dugg. Och klart man
får ha sin åsikt, men ni som tror det vet fan ingenting. För min pappa blev det
inte bara svart. Han kommer alltid leva vidare, spelar ingen roll vad ni säger.
Han vakar över mig från ovan, han tar hand om mig, på ett helt annat sätt än
tidigare. Men han finns alltid där för mig när jag behöver, det bara vet jag.

Jag älskar dig, obeskrivligt mycket älskade bästa vän.