Man blir placerad mitt ute i ingenstans, det enda valet man har är att skapa sina egna vägar för att hitta hem igen. Under vägen får man uppleva nya saker, man kämpar, man gör allt för att orka, man försöker se framåt, det känns skit och underbart om vartannat. Precis så är det att förlora sin bästa vän. Så är det iallafall för mig. Det har varit en lång resa och den är inte slut än, jag har inte hittat hem ännu och jag vet inte om jag någonsin kommer kunna göra det. Men jag har kämpat och försökt orka, jag har kommit en bra bit på vägen. Det har inte varit lätt, det är inte lätt. Det är de svåraste jag varit med om och någonsin kommer vara med om. Jag saknar min Pappa så otroligt mycket och saknaden kommer alltid finnas där. Det blir inte så mycket lättare - men jag har lovat honom att aldrig ge upp. Min fina Pappa, allt jag vill är att få se dig en sista gång. Få höra din röst. Krama om dig och känna din värme. Det finns så mycket jag skulle vilja säga dig, jag behöver dig fruktansvärt mycket.