Jag heter Sara Maria Christina Bäckman och är född 910409 på Lycksele BB. Jag är uppvuxen i ett fint litet hus på Norräng i Lycksele, där har jag bott exakt hela mitt liv tillsammans med mina två äldre bröder, min mamma och min änglapappa. Jag är en fruktansvärt glad människa, jag skrattar ofta och ger människor omkring mig otroligt mycket kärlek. Det är inte speciellt konstigt med tanke på hur min uppväxt har varit, den har varit så varm och full av kärlek. Jag har aldrig känt mig ensam, jag har alltid känt mig omtyckt och älskad, jag har alltid fått känna att jag är bra precis som jag är. Tack vare min fina familj.

När jag ser på mig själv så ser jag en ganska hård människa med ett väldigt mjukt inre. Jag vågar stå för att jag vill vara någon jag kanske inte är, jag vill inte visa mina svagheter för människor, det är bara så jag är. Men jag vill alla människor väl, finns faktiskt ingen som jag sårat med mening för jag vill att alla ska ha det bra och må så bra som möjligt. Jag har ofta fått höra av mina vänner att det är så lätt att prata med mig, att jag alltid finns där, att jag stöttar och att dom aldrig är rädda för att berätta något för mig. Det kan vara vad som helst, jag ger den signalen att man inte behöver skämmas över något. För ingenting är fel. Jag accepterar att vi alla har våra brister. Sen kan jag erkänna att jag ibland tror att jag är bäst i världen, men det är nog bara för mitt fruktansvärt dåliga självförtroende. Ett slags skydd som jag haft sedan jag blev mobbad som liten, jag tror då det iallafall. Inte säker.



När jag var liten så ville jag absolut inte vara en tjej. Mamma gjorde allt för att jag skulle ha på mig klänningar och ha rosetter i håret, jag slet alltid av mig klänningen och tog bort rosetten mamma fixat på mig. Jag ville inte pinka som en tjej heller, härmade mina bröder när dom pinkade och ni kan ju tänka er hur det såg ut. Minns en gång då vi var i Kubbe Norrflärke när gammelmormor bodde, jag och mina bröder sprang runt och lekte. Det var ju så enkelt för dom att pinka medans det var så omständigt för mig som tjej. Så när alla gått in smög jag ut och ställde mig som en pojke och pinkade mot husknuten, tro mig det såg väldigt lusigt ut. Min älskade Pappa smygtog ett kort på mig och det finns kvar någonstans, var vet jag inte! Jag lekte aldrig med tjejer heller när jag var liten, jag lekte med alla pojkar på Kantarellvägen.

När jag var 4-5 år så träffade jag en vän för livet, vi är vänner än idag. Jag hade fått en cykel (den var vit, rosa och svart minns jag) av mamma och pappa, jag tog mig en cykeltur och cyklade förbi Linnea's hus. Hon och hennes mamma var ute, vi började prata och jag frågade om vi skulle leka. Sedan dess har vi varit bästa vänner, det är helt otroligt hur vi kunnat hålla ihop så länge! Jag minns att hon presenterade mig för hennes mamma när vi just träffades, hon sa att jag var hennes kompis ;) haha! Sedan när jag började förskolan så träffade jag även Frida som även hon är en av mina bästa vänner idag. Vi var ett litet tjejgäng där minns jag, när vi gick på Norrängsskolan. Och jag minns så väl när vi skulle sluta 6an och börja på högstadiet, jag var så rädd att jag inte skulle få gå i samma klass som Frida men vi hamnade i samma klass! Det var på gymnasiet som vi skulle skiljas åt för vi valde olika linjer, men trots det så har vi hållit ihop och jag är så glad för det. Tänk så många fina människor jag fått vara med under mitt liv hitills, ni betyder alla så himla mycket för mig!



Jag har alltid skött skolan bra. Alltid varit på lektionerna och gjort mitt bästa varje dag - även dom sämre dagarna. Högstadiet flöt på och även gymnasiet. Jag gick Omvårdnadsprogrammet här i Lycksele och jag trivdes som fisken i vattnet, det var verkligen jag. Det var i 8an när jag var med i "Åttan i vården" som jag bestämde mig för vad jag skulle gå. Jag har inte riktigt bestämt mig ännu vad jag vill bli för något, jag har velat mellan barnläkare, barnmorska, läkare, sjuksköterska. Ja, jag vet än idag inte vad jag vill bli. Men jag är färdig undersköterska så jag kan ju utbilda mig när jag känner för det.

På gymnasiet umgicks jag mest med Hanna, världens finaste Hanna som alltid kommer betyda mycket för mig. Vi var med varandra jämt, både på skolan och på fritiden. Jag har även henne att tacka att jag fann min Peder, det var hon som hjälpte mig lite på vägen om man säger så ;) Hon fick mig att inse hur kär jag var i honom. Så tack älskade fina du!! Så där kommer vi in på det också, hur jag träffade min stora kärlek Jan Peder Håkansson. Vi hade pratat i flera år innan, via telefon och internet. Vi flirtade massor men vi träffades aldrig. Han hade redan flickvän och jag hade pojkvän och vi tänkte väl inte så mycket på det. När jag gick högstadiet så sa Frida till mig att hon visste att det en dag skulle bli vi två. Hon skrev ' Sara hjärta Peder ' i mina skolböcker och jag var stensäker på att det aldrig skulle bli vi och att vi bara skulle vara vänner men så en kväll träffades vi och efter det var vi båda fast. Jag hade pojkvän då, men jag kunde inte sluta tänka på Peder. Efter några jobbiga dagar så blev det äntligen vi och jag ångrar inte det beslutet en sekund. Han är verkligen min stora kärlek.



Jag kan avsluta med att säga att jag är en väldigt stark människa, även om jag inte alltid tror på det själv. Jag förlorade min Pappa för ett år sedan (mer om det tänker jag berätta när det är dags att skriva om mina fina föräldrar) och när han försvann fick jag verkligen se hur hårt livet kan vara. Hur tufft livet kan vara men man klarar sig alltid. Jag har fått lära mig hur det är att stå på egna ben, det har varit extremt jobbigt och jag är faktiskt väldigt stolt över mig själv. Jag har klarat såhär långt och även fast jag bara vill försvinna ibland så är jag väldigt stark som fortsätter kämpa och fortsätter orka. Livet är värt att leva - det gäller bara att inse det.