Det jobbigaste och mest fruktansvärda hände mig för lite mer än ett år sedan. Jag förlorade min absolut bästa vän som alltid fanns där för mig, som stannade kvar, som stöttade mig. En dag föll han ihop när han hade lektion med några elever, han hade bara åtta dagar kvar, min fina vän rycktes ifrån mig. När jag ser tillbaka vill jag bara minnas det som var bra, inte hans smärta, hans oro, hans rädsla. Men även fast jag inte vill minnas det så gör jag ibland det ändå. Speciellt när jag ligger i sängen och ska sova om nätterna, då ser jag Pappa's ansikte framför mig. Han spände hela kroppen för att allting gjorde så ont, jag minns så väl att han försökte dölja smärtan, som han ofta gjorde. Han sa alltid att allting var bra, att han inte hade ont någonstans och han drog sig alltid för att fara till läkaren om det var något. Min Pappa var bara så, han var så stark. Han ville vara stark inför mig, för att jag också skulle orka, för att jag skulle vara trygg och inte ge upp. Men under dom åtta dagarna som han låg där orkade han inte vara så stark, vi bytte roller. Jag fick vara den starka och stötta, ge honom kärlek och försöka få honom att kämpa. Jag försökte in i det sista, vi alla försökte tills det inte gick längre. Han orkade inte längre, men han gav aldrig upp. Tårarna rinner nedför min kind, jag minns orden han sa till mig när jag sa att han skulle klara det, jag sa att han var den starkaste av alla människor. "Ibland räcker inte ens det" viskade han. Jag vet Pappa, ibland räcker inte ens det. Även den starkaste kan falla. Nu gråter jag igen, dom där tårarna som gör så ont, tankarna som orsakar sån smärta kommer ofta nu. Jag vill att min Pappa ska komma hem. Min fina, starka Pappa ♥