Jag saknar min Pappa.
Livet går vidare, men jag har stannat kvar. Sitter fast på samma ställe, vill inte gå härifrån. Det tar emot att leva nu, leva i verkligheten, inse hur det faktiskt är. Varför går dagarna framåt? Varför snöar det? Varför går alla till skolan och till sina jobb? Pappa är ju borta, varför? Varför lever alla som vanligt och varför bryr sig inte människor som dom gjorde när allting hände? Det är så orättvist och så overkligt. Livet går vidare även om jag inte vill, vill inte glida ifrån Pappa, vill inte fortsätta ha det såhär. När ska man kunna leva en dag utan smärta inombors? När får jag le på insidan? När kommer jag leva en dag med bara skratt och inga tårar alls? Aldrig. Livet kommer aldrig bli som vanligt igen, jag måste bara vänja mig, men det gör så ont och det tar sånt tid. Jag saknar dig Pappa.
Kommentarer
Postat av: Petra
Jag vet hur känslan känns, jag har också suttit i samma ssituation, man vill inte leva vidare man vill att det ska förbli som det alltid har gjort.
Men din pappa kommer alltid finnas vid din sida :) Samma som att min bror alltid kommer göra det. Även fast det är svårt att inse verkligheten kanske men det kommer bli bättre med tiden, det tar tid men det kommer bli bättre :)
