Du rycktes bort från mig, alldeles för tidigt. Jag bryter fortfarnde ihop av saknaden, skakar, skriker, blir arg. Jag ser på alla fina bilder som jag hann ta på dig, sträcker ut mina armar och försöker nå dig. Jag når dig inte, jag kan inte ta på dig, kan inte krama om dig, kan inte pussa på dig. Allting gör jag på en dataskärm, så hårt, så kallt. Jag vill så gärna kunna nå dig, bara få se dig en sista gång. Vill bara krama om dig, känna din doft och höra dig säga att du älskar mig. Hur kan du vara så långt borta Pappa? Du är så nära men ändå så långt bort. Din närhet kan jag känna, varje dag. Ändå kan jag aldrig se dig, aldrig röra vid dig. Varför är livet så orättvist Pappa? Varför just du? Jag vet att jag aldrig kommer acceptera din död, jag kommer aldrig acceptera att du rycktes bort från mig så tidigt. Jag kommer aldrig någonsin kunna förstå varför just du togs bort, varför du försvann, varför ditt skratt får höras på ett ställe där jag inte kan vara. Jag vill vara där du är, där ditt hjärta slår. Jag behöver dig min bästa vän. Nu. ♥