Hur överlever man när ens bästa vän rycks ifrån en? Hur ska jag kunna gå vidare? Är livet ens värt att leva nu när han är borta? Jag ville bara försvinna. Den dagen, den 8e Oktober 2009 ville jag att mitt hjärta skulle sluta slå när Pappa's hjärta gjorde det. Jag såg ingen mening med att fortsätta vara kvar på denna jord när han lämnat den, ni blir säkert förskräckta nu, men så var det. Det låter hårt - men jag ville inte leva längre. Jag har aldrig i mitt liv velat försvinna och känslan kan man inte beskriva. Allting blir bara svart, man bryr sig inte ens om människorna runt om, som fortfarande lever, man bryr sig inte om dom människorna man älskar mest. Det enda man tänker på är saker som skulle kunna hända, olyckshändelser, som skulle få mig att träffa Pappa igen. För jag visste ju att han skulle möta upp mig oavsett vad. Idag förstår jag inte hur jag kunde tänka så. Om det inte hade varit för alla fina människor runt om, min fina familj och min helt fantastiska pojkvän så hade jag inte suttit här idag och skrivit detta inlägg. Jag var en idiot som tänkte så, tro mig ni behöver inte kommentera det för jag vet det redan. Idag när jag tänker tillbaka så känns det så långt borta, verkligen längst bort av allt. Jag skulle aldrig någonsin vilja lämna mina närmsta, jag behöver dom. Och dom behöver mig. Tillsammans är vi som starkast och jag börjar gråta bara jag tänker på att jag funderade på att lämna dom här, ensamma. Förstår ni hur mycket jag älskar er? Förstår ni att ni är mitt allt här på jorden? Jag hade inte kommit såhär långt om det inte vore för er. Världens starkaste familj - tack för att ni får mig att orka varje dag, tack för att ni älskar mig så högt och tack för att ni alltid finns för mig. Jag orkar med er. ♥