Varje dag blir jag påmind om att Pappa är en ängel nu. Varje dag rinner tårar nedför min kind, vetskapen om att jag aldrig mer får krama om min hjälte ger mig en smärta i bröstet som aldrig ger sig av. Det värsta är när det gör så ont att jag knappt kan andas, när tårarna rinner, jag håller händerna mot ansiktet och trycker det hårdaste jag kan, om jag känner smärtan någon annanstans än bröstet så kanske den försvinner, men smärtan försvinner aldrig. Den kommer aldrig försvinna, i mitt hjärta finns så mycket sorg som ingen annan kan se. Det är bara mina känslor, det är min saknad efter min bästa vän och den gör så fruktansvärt ont. Jag saknar Pappa så mycket, jag saknar att se honom leva, att se honom skratta, le, prata, krama mig, finnas. Jag saknar att kunna säga Pappa och få ett svar tillbaka. Livet är orättvist, tufft, jobbigt, hårt. På något sätt så tar jag mig igenom dom långa dagarna utan honom, det är så märkligt allting. Hur kan dagarna gå framåt utan honom? Hur kan det bli en ny månad hela tiden utan att Pappa kommer hem? Det är över ett år sedan min Pappa blev en ängel, jag förstår det fortfarande inte. Kan inte förstå att livet är såhär hårt, att människor som man älskar rycks ifrån en alldeles för tidigt. Kan inte förstå att Pappa är borta förevigt.

Jag tror att man aldrig kommer kunna acceptera, förstå, inse att verkligheten är såhär. Det finns bara där liksom. Man har inget val än att leva vidare även om det är otroligt tufft. Jag är oändligt glad att jag fått Pappa's styrka, för annars hade jag inte orkat leva utan honom. Tankarna på min Pappa får mig att vilja och orka kämpa. Utan honom skulle jag inte suttit här idag och skrivit detta inlägget. Han är fortfarande allt för mig. Förevigt.