Idag går alla mina tankar till J's familj, hans flickvän och hans vänner. Det som hände igår chockade många, satte djupa spår och blev början på en fruktansvärt jobbig resa för hans närmsta. Tårarna rann hela kvällen, allting som hände för ett år sedan spelades upp i mitt huvud. Jag vet precis hur hans anhöriga känner just nu, den där chocken. Förnekelsen. Det får inte vara så, kan inte vara så, orkar inte om det är så. Man förstår ingenting, man kommer in i den där bubblan och blir kvar där länge. Alla säger att någon man älskar gått bort, den står att den man älskar har dött  i tidningen, många beklagar sorgen, skickar blommor, varför då? Det har väl inte hänt något? Min Pappa är väl inte borta? Han lever ju! Han ska leva, han måste leva. Jag minns det så väl. Man var arg och ledsen på samma gång, arg för att gud tog upp världens finaste människa till himlen och ledsen för att man inte kunde förstå, för att man aldrig mer skulle få se och vara med denna fina människa. Den känslan, när man just förlorat någon man älskar så högt går aldrig att beskriva med ord. När man varit med om det, förstår man. Det var därför det gjorde ont i hela mig när jag fick veta, jag vill inte att andra ska måsta gå igenom det som jag gjorde. Det som jag går igenom önskar jag inte ens min värsta fiende. Det är det värsta som finns - att förlora någon man verkligen älskar.

Det räcker med en kram, en hand på axeln, en stöttande blick. Jag var den som förlorade min Pappa, jag fick många varma kramar och det är jag idag evigt tacksam för. Att finnas där från början och hela vägen, det är viktigt för den som förlorat någon nära. Att bara få känna att det finns folk som bryr sig om en, det är guld värt. Var inte rädd för att skicka blommor, skriva brev, vad som helst. När Pappa gick bort hade vi hela vårat kök och hela våran hall full med fina blommor som människor skickade, från början blev jag stött och ville inte att en till blomma skulle komma in genom våran dörr. Jag minns att jag tyckte att varför bryr dom sig nu? Varför kommer dom med blommor nu, skriver hur mycket Pappa betydde. Varför gjorde dom inte det medans han fanns vid liv? Idag tänker jag absolut inte så. Jag är så glad att människor kom hem till oss, ringde, skickade sms, skickade blommor, skrev på internet. Jag är så otroligt tacksam över att det fanns så många människor som stod bakom oss och lät oss gråta ut i deras famnar. Det var precis vad vi behövde och även fast vi människor är olika och vill olika så vet jag att J's närmsta behöver det idag och framöver. Känn aldrig att ni stör eller var aldrig rädda för att göra och säga fel, många vågade inte ens prata med mig när Pappa försvann. Jag blev så ledsen över det, jag ville ha folk runt mig som visade att dom brydde sig, inte människor som drog sig undan och var rädd. Övervinn eran rädsla isåfall, hör av er till dom, finns där. Så lite kan betyda så fruktansvärt mycket. Även fast man inte visar sin tacksamhet så ska ni veta att det är man, väldigt tacksam. Jag insåg att ett sms kan betyda så himla mycket. Ett enda sms kan få en att orka.

Människor som dött har inte försvunnit föralltid - dom har bara gått lite i förväg.