För mig kommer du alltid vara levande

Jag berättade aldrig för dig hur mycket jag skulle sakna dig - för jag visste
ingenting. Jag trodde aldrig att jag skulle förlora min bästa vän så tidigt. Aldrig.
Jag är rädd. Rädd för att känna den ensamheten som får tårarna att rinna, som
får magen att vända sig ut och in, den ensamhet som får mig att falla ihop som
en liten hög på golvet. Det är en ensamhet som får mig att falla, så svårt att ta
sig upp igen. Jag är rädd för framtiden. Rädd för att saknaden efter dig ska orsaka
ännu mer smärta, rädd för att bryta ihop totalt och inte känna något. Rädd för att
stänga av alla känslor och aldrig orka kämpa för att komma en bit på vägen.
Jag formar min hand som om du höll i den, känner din värme, så varm och så
levande. Blodet rinner fortfarande genom din kropp, blodet cirkulerar fortfarande.
Det tog bara stopp. Din fina själ svävade upp ur din trasiga kropp, så oväntat och
så orättvist. Det blev bara tomt. Det kommer det alltid vara. Ingenting kommer
någonsin bli som det en gång var, aldrig utan dig. Min bästa vän.

För mig kommer du alltid vara levande. Förevigt.