Jag sitter och kollar på alla bilder jag hann ta på dig, tänder ljus, lyssnar
på din favoritlåt och känner hur det bränner bakom ögonlocken. Jag sträcker
fram min hand och försöker ta i dig. Än hur jag försöker så kan jag inte nå
dig. Jag sluter mina ögon, knyter min hand som om du höll i den. Värmen
sprider sig inombors, på något sätt är du alltid med. Tårarna rinner, oändligt
många tårar som aldrig slutar rinna. Jag kan inte sluta upprepa hur mycket
jag vill att du ska komma hem och att jag inte orkar utan dig. Kan du höra
mig? Jag faller ihop som en liten hög på golvet, ligger där hjälplös och vill bara
försvinna. Känner mig så svag i hela kroppen, som förstelnad. Kan inte röra på
mig. Önskar att du kunde komma hem och ge mig någon styrka. Jag kan höra
hur du viskar att allting ordnar sig alltid, att du älskar mig och du ger mig en
varm puss mot min kind. Jag reser mig upp, kan känna att du är här med mig.
Jag orkar resa mig upp, vill resa mig upp, för din skull. Bara för din skull.