Tog mig en lång promenad ikväll, var härligt att få rensa tankarna lite.
Dom här dagarna känns extra tunga, försöker att göra så mycket som
möjligt för att inte stanna av och tänka. Då gör det som ondast. För ett
år sedan så satt vi på sjukhuset dom här dagarna, varje dag, varje natt.
Vi bad till gud om att få ha kvar våran älskade Pappa. På fredag är det
ett år sedan Pappa rycktes ifrån oss. Jag kan inte förstå det, vill inte förstå
det. Det känns som att Pappa ska komma hem vilken dag som helst.
Känns som att jag ska vakna ur denna mardröm, men jag vaknar aldrig.

Jag saknar min fina Pappa. Min Pappa som gjorde allt för mig och som jag
gjorde allt för. Han är så saknad och älskad. Det gör ont i hela mig.