Jag åker på vägen, jag åker upp för den långa backen och kommer till gatan som en gång tog
mig till mitt hem. Jag passerar alla fina hus, ljus är tända och jag ser lyckliga familjer i vartenda
fönster. Jag kan inte sluta tänka på att en gång var vi också så lyckliga och en hel familj, en
hel familj full av kärlek och lycka. Jag kommer fram till vändplanen, kan inte låta bli att le när
jag ser vårat hus. Trots att det är mörkt, dystert och kallt. Trots att våran kärlek inte längre finns
där så slutar jag inte att le. Jag inser snabbt att jag inte kan stanna kvar där, jag kommer mig inte
in i huset. Mamma, Pappa, Marcus eller Joakim är inte där. Min familj bor inte kvar där längre.
Jag ser in i vartenda rum, njuter av att få se tillbaka på allt fint som vi skapat. Jag blir alldeles varm
inombords när jag tänker på alla fina minnen från vårat hus. Det gör ont att ha något så nära och
inte kunna nudda det. Det gör ont att det här huset ägs av en annan. Det gör ont att vi är en halv
familj. Det gör så ont att vara utan den värmen. Det gör ont att se, ont att känna, ont att veta.

Tack Mamma & Pappa. Tack för att jag fick växa upp med en sån stark kärlek som ingen annan.
Tack för att ni gjorde min barndom och uppväxt till den bästa, jag älskar er oändligt.