Nu har det gått för långt. Nu är det verkligen så som i mardrömmen jag alltid haft, nu är det verkligen på allvar och jag kan inte se klart längre. Jag är i det mörkaste hålet och tar mig inte upp, jag försöker men jag tar mig bara ett steg upp och sedan faller jag tillbaka två. Är det verkligen såhär livet ska vara? Ska man aldrig få någonting för allt man gjort och för så mycket man kämpat? Kommer livet någonsin bli lättare? Jag vet inte. Jag vet bara att jag är tillbaka där jag en gång varit och jag ville inte, har aldrig velat vara här. Vad gör man när huvudet säger någonting annat än vad man egentligen vill, det är som om det är en röst inne i mitt huvud som säger åt mig vad jag ska göra. Det får mig att bli svag. Får mig att falla ihop. Gå sönder. Jag är redan så trasig, jag behöver inte det här. Jag vill bara bli hel, försöker varje dag. Men jag faller alltid tillbaka. Tro mig, jag har gjort allt. Precis allt för att orka.

Det är upp och ned. Livet är inte rättvist, inte lätt, det blir inte alltid som man tänkt sig. Människor rycks ifrån en, så hårt, så plötsligt, det gör så ont. Den enda människan i hela världen som jag kunde berätta precis allt för försvann från mig, jag skulle behöva honom nu. Jag vill berätta för honom hur det känns precis nu, jag vill ha hjälp av honom nu för jag vet inte om jag klarar det här själv. Jag vill ha hjälp av min Pappa. Jag vill att han ska rädda mig nu.

Pappa. Jag skulle inte vara här idag om det inte vore för dig. Så mycket du gjort för mig, så många minnen och så mycket kärlek du gett mig. Så många hinder du hjälpt mig att kliva över på vägen, så många steg framåt du hjälpt mig att ta. Fan vad jag saknar dig Pappa. Nu bränner det bakom ögonlocken igen, jag ska tända massor med ljus för dig nu och titta på alla fina foton jag hann ta. Nu kommer tårarna rinna så mycket att mina ögon kommer göra ont, jag älskar dig Pappa. Jag älskar dig så fruktansvärt mycket och jag behöver dig nu.