Det finns faktiskt människor jag aldrig kommer kunna förlåta. Det finns
vissa saker som jag aldrig någonsin kommer glömma och kunna förstå.
Jag har blivit grymt förändrad sedan Pappa rycktes ifrån mig. Jag ser
livet på ett helt annat sätt nu. Skitsnack är något jag lämnat bakom mig.
Vad tjänar det ens till? Att prata skit om folk bevisar bara att man är precis
lika dum själv och jag ser ingen mening med det. Självklart kan jag ha
åsikter, men jag finner ingen mening med att älta samma sak om och om
igen. Det är viktigt för mig att ge människor en chans, för jag vet att jag
så hemskt gärna vill få en chans  själv. Det är det jag försöker säga här.
Att jag har börjat behandla människor som jag själv vill bli behandlad.
Jag ska vara ärlig och säga att det är fint när människor inser att dom en
gång felat. Bättre sent än aldrig. Det gör ont i mig att se hur en människa
misslyckats, gjort fel och gått fel väg. Jag vet inte varför, det gör bara ont.
En människa som sårat mig, som sårat någon som jag älskar, såna människor
kommer jag aldrig kunna förlåta. Men jag har slutat ödsla energi på såna som
bara sårar och aldrig förändras. Jag försöker tänka positivt, än hur tungt det är.

Jag beundrar människor som vågar stå för det dom gjort. För att dom vågar
stå för att dom felat och sårat. Såna människor är dom starkaste och dom
modigaste. Jag beundrar människor som försöker rätta till sina fel. Det är starkt.
Men sen finns det dom som inser det alldeles för sent. Jag behöver inte tänka för
att inse att jag gjort fel, man bara vet det. Det finns såna som inte vågar visa
sin svaga sida och låtsas som att allting är bra trots att det inte alls är det.

Våran familj är den starkaste familjen jag vet. Ett år har snart gått och vi står
fortfarande upp och kämpar varje dag. Jag beundrar & älskar min fina, starka
familj. Ni betyder allt för mig, utan er hade jag inte varit här idag.