Jag tänker inte jämt på hur lyckligt lottad jag är. På hur älskad, behövd och värdefull jag är för någon.
Jag tänker inte jämt på att för en människa så är jag allt, hela hans värld. Nu när jag tänker på det och
inser att för någon så är jag så fantastisk och underbar. Känslan får det att pirra i min mage, tänk så
otroligt älskad och omtyckt jag är av en människa. Tänk att den här människan känner precis likadant
för mig som jag känner för honom. Det är ju helt unikt. Jag vill dela mitt liv med Peder Håkansson, han
är min bästa vän, min livskamrat. Han är den som håller mig hårt om natten, han torkar mina tårar och
släpper aldrig taget, han sviker aldrig, han förstår mig som ingen annan, han kan min innantill och utan-
till, han älskar mig trots mina brister, han stannar kvar hos mig. Han är den starkaste av oss två och jag
behöver honom, jag behöver honom så fruktansvärt mycket. Utan honom i mitt liv skulle jag inte ens kunna
kalla det för ett liv, jag är hel när jag får vara med honom och jag mår aldrig så bra som när jag får ha
honom i min närhet. Det är precis det här som jag kallar äkta kärlek, han är min stora kärlek. Mitt hjärta.

Han finns alltid där och han lyssnar. Han låter allting ta sin tid, han låter mig få ta all den tid jag behöver.
Trots att han vet om att mitt hjärta aldrig kommer läka så försöker han. Han försöker alltid in i det sista
med att göra mig hel igen. Han släppte mig inte en sekund när Pappa försvann, han lämnade mig aldrig
ur sikte. Han höll om mig, lät mig skrika, lät mig gråta, lät mig bryta ihop. Det är vad jag kallar en helt
fantastisk kille, precis som en pojkvän ska vara. Peder Håkansson är min drömkille, jag fattade tyckte
för honom redan när jag gick på högstadiet och nu är han min. Bara min och det kommer alltid vara så.
Vi kompletterar varandra så bra. Han tillhör mig, jag tillhör honom. Han är mitt allt, jag är hans allt.
Störst av allt är kärleken, våran kärlek. Så länge vi får vara tillsammans faller resten på plats ♥