Den där lyckan. Lyckan som ibland känns så långt bort, fast den kanske
är nära. Den lyckan som man helst inte pratar med om någon, även fast
man vill. Det tar emot att höra mig själv säga dom orden, för jag vet att
det inte är någon mening. Det är just det som gör mest ont, att det inte
känns som någon mening. Vad gör jag egentligen, jag gör det jag måste
varje dag utan att stanna upp och se vad jag verkligen behöver och vad
jag verkligen vill. Det är knepigt, en konstig situation och jag önskar att
man kunde trycka på en knapp så man slapp tänka så fruktansvärt mycket.

Jag vet att det är bäst så. Men jag kan inte hjälpa att tankarna flyger iväg
och min ivriga sida kommer fram. Jag har alltid varit sån, att saker och ting
ska ske direkt trots att jag inte vet att det går. Men när det känns så bra så
är det inte lätt att hålla emot trycket. Fan vad livet är knepigt ibland.

Ni förstår inte ett smack av vad jag skriver. Inte det som var meningen heller
med detta inlägg. Behövde bara få ned mina tankar i skrift för mitt huvud håller
på att sprängas av alla konstiga och jobbiga tankar.