Om några veckor kommer dagen. Den hemska dagen som jag inte vill tänka
tillbaka på. Den 29:e för ett år sedan föll Pappa ihop på fotbollsplanen. Och
snart är det ett år sedan han tog sina sista andetag. Jag försöker förstå, men
det går inte. Jag kan inte förstå, vill inte förstå, klarar inte av att förstå. Det gör
ont att bara tänka på det. Ett helt år utan min bästa vän. Fan vad jag saknar dig.
Ett år av smärta, av tårar, av ilska. Livet är fruktansvärt orättvist.
Jag lever varje dag för dig Pappa.

Jag kommer alltid leva för dig. Var jag än kommer befinna mig så kommer det
alltid vara samma luft vi andas. Du var allt för mig och det kommer du alltid vara.

Jag försöker leva livet utan dig. Livet utan dig, fast ändå inte utan dig.
Jag älskar dig. Förevigt.