Tanken har slagit mig. Jag tänker inte ofta på hur stark jag är, jag tänker inte
på hur stark jag varit sedan pappa gått bort. Alldeles för sällan berömmer man
sig själv och ser allting bra man gör, iallafall jag. Jag kom bara och tänka på
hur tidigt jag gick tillbaka på skolan, trots alla tårar och trots att pappa jobbade
där så gick jag tillbaka tidigt och kämpade varenda dag. Det är faktiskt det bästa
som jag kunde göra. Att kliva in i verkligheten direkt, trots smärtan och komma
tillbaka till vardagen. Jag vet att jag tänkte mycket innan jag bestämde mig för
att göra det. Jag tänkte det är nu eller aldrig, går jag inte tillbaka till allting igen
så kommer jag aldrig vilja göra det. Då kommer jag krypa in i mitt lilla skal och
vilja stanna där föralltid. Bara för att stanna i tryggheten. För att slippa all smärta.
Jag kom till skolan. Såg inte pappa vid lunch som jag ALLTID brukade göra. Jag
såg idrottslärarna komma och gå, men inte pappa. Jag gick förbi pappas kontor
och han satt inte där inne. Trots vetskapen om att han inte kommer sitta där så
hoppades jag på att han skulle göra det. Jag hoppades innerligt, varje dag, att det
bara var en mardröm. En hemsk mardröm som jag snart skulle vakna upp ur men
jag vaknade aldrig ur den och du vaknade inte heller pappa. Min verklighet, hemska verklighet.

Alla fanns för mig när pappa gick bort. Varenda en av mina bästa vänner, mina klasskamrater alla lärare och alla ovänner. Kan inte räkna hur många som kom fram till mig och gav mig en kram och sa att jag skulle klara det, människor som jag aldrig tidigare pratat med, människorsom jag inte känner. Men för stunden kändes det bra, det kändes fruktansvärt bra för stunden.Det är inte många som hör av sig och frågar mig hur det är nu. Snart har ett år gått av oändligsaknad efter min bästa vän. Det känns inte bättre nu än vad det gjorde då, inte ett dugg bättre. Jag lever fortfarande varenda dag i en besvikelse och ilska. Besviken på livet, på hur fel allting blivit. På orättvisan. Jag är arg för att min pappa rycktes bort från mig för tidigt, det är så fel. Alla människor går sina egna vägar och gör sina egna val. Jag tycker bara det är fel att stöta bort någon som är halv. Att stöta bort en människa som lever varje dag med smärta.

Varje dag är för mig en utmaning. Det är en utmaning att kliva upp varje morgon och möta verkligheten. Att inse hur livet är. Det är för mig helt ofattbart att pappa är borta och jag slutar aldrig viska orden ' jag älskar dig pappa ' innan jag somnar om kvällen. Livet är upp och ned, ingenting är som det ska vara. Men en sak vet jag. Jag vet att jag förevigt kommer minnas min pappa som världens bästa människa, jag kommer alltid minnas våra tokerier och våra skratt. Jag kommer föralltid bära våra fina minnen inom mig och ta fram dom när jag behöver dom som mest. Jag kommer alltid känna en oändlig saknad efter min helt fantastiska pappa och jag kommer förevigt älska honom. Alltid du och jag pappa, du och jag föralltid ♥