Såg just True life - I need a transplant på MTV. Kan säga att tårarna
rann genom hela avsnittet. Det handlade om Craig som för ett år sedan
friade till sin flickvän, ett litet tag efter det så fick han reda på att han
hade Leukemi, blodcancer. Hans enda räddning var en benmärgstransplantation
och när dom hade gjort den så väntade dom i  flera dygn på att det skulle
bildas mer vita blodkroppar, gjorde det inte det så skulle han dö. Han var liv-
rädd, hon var livrädd, hans mamma och pappa var livrädd. Jag kände igen
den känslan så det gjorde ont i hela mig. Att sitta och vänta, den eviga väntan
och den fruktansvärda ovissheten. Som tur var så började det bildas vita blod-
kroppar och chansen var stor att han skulle överleva. Han fick åka hem och
man såg på honom att han var mycket piggare. I slutet fick man se att dom
hade planer på att bilda familj och att han blivit fri från cancern. Älskar lyckliga
slut! Jag grät och jag grät. Vilken lycka, vilken lättnad.

Det är verkligen en ögonöppnare att se på såna program. Det får en att bli
påmind om att livet är något värdefullt och att man verkligen ska ta vara på
det man har, medans man kan. För en dag kan det vara slut, en dag kan den
människan som betytt så otroligt mycket vara borta förevigt. Tro mig, jag vet
precis hur det känns. Man är helt maktlös. Man önskar att det fanns något man
kunde göra, men vad man än skulle ha gjort så skulle ingenting kunnat hålla
kvar den fina människan vid liv. Craig och hans flickvän var så lyckliga tillsammans.
Han sa i programmet att han inte kunde förstå att det här skulle hända just dom två
som knappt börjat sitt liv tillsammans. Tänkte på mig och min fina, vi har så många
framtidsplaner och vi älskar varandra så otroligt mycket. Om någonting skulle hända
honom skulle jag aldrig orka. Han är verkligen det finaste jag har. Nä, nu börjar
tårarna rinna igen. Längtar till han kommer hem så jag får hålla om honom, länge!