Ibland är man starkare. Ibland är man svagare. Ena dagen kan livet vara
hur lätt som helst medans nästa kan vara det värsta av allt. Det har varit
jobbigt många dagar nu, på rad, inte en enda bra dag när jag verkligen
kunnat njuta av livet. Jag har inte kunnat slappna av, jag har inte kunnat
le på insidan och känt mig tillräcklig. Jag saknar pappa varje dag, dom här
dagarna har saknaden varit otroligt jobbig. Ingenting annat har funnits i
tankarna. Jag har inte gjort mer än vad jag varit tvungen att göra. Jag har
kämpat för att stiga upp på mornarna, jag har kämpat för att skratta när
andra gör det. Bara för att ingenting ska kännas konstigt, bara för att slippa
konstiga frågor. Bara för att jag inte vill att människor ska se.
Varför är det såhär? Vad har jag gjort för att förtjäna att ha det såhär? Ingenting. Hela tiden faller jag tillbaka. Som jag alltid sagt, ett steg fram och två steg bak. När en sak är dåligt, blir allting annat dåligt också. Ingenting faller på plats, man tror att allting ska försvinna från en. Att människor ska tas ifrån en, när man minst anar det. För det är vad jag lärt mig, på några sekunder kan den jag står närmast vara borta. Det är vad jag fått uppleva. Nu känner jag hur tårarna bränner bakom mina ögonlock, jag kan inte ens skriva ned mina tankar utan att dom ska rinna. Man är livrädd när man tänker på framtiden, hur allting ska bli. Man är rädd för att göra minsta lilla snesteg som kan förvandla hela ens liv. Man är rädd för fler förändringar. Det är inte så mitt liv ska vara, det är inte ett sånt liv jag vill leva. Jag vill känna mig lycklig. Visst, jag kan inte påstå att jag är olycklig. Men jag vill vara lycklig rakt igenom och inte behöva ha tårar som rinner nedför min kind varje dag.

Jag vet att det inte är bra att stänga allting inom sig. Jag vet att det inte är bra att stänga sig inne och att inte träffa människor, men jag har bara inte orkat. Jag kan inte skylla på mina fina vänner, dom har hört av sig i princip varje dag och velat träffas men jag har bara inte orkat. Jag har velat vara själv och vara ego. Det är inte rätt, för det är inte vad jag behöver. Jag behöver få komma ut, umgås och få skratta igen. Men det är inte så lätt när man är svag, svagare än vad man någonsin varit. Det är just att kliva över det där hindret, just nu känns det så högt att jag inte orkar. Jag finner inte styrkan någonstans.
Jag har förändrats. Jag är fortfarande den omtänksamma människan som älskar att hjälpa människor, men jag är ett känslovrak av dess like. Jag gråter för ingenting, blir irriterad och sur för ingenting, jag kan börja skrika utan någon som helst anledning. Jag är trasig. Jag kommer aldrig bli hel igen - men jag kommer komma en bra bit på vägen. Det vet jag. Jag ger inte upp nu, jag kommer aldrig ge upp. För pappas skull ska jag kämpa, han vill att jag ska le igen. Jag ska försöka, varenda dag, tills jag sluter mina ögon för gott.


Den här människan betyder allt för mig. Den här människan
kommer alltid vara den som står mig närmast, han kommer
alltid ha den största platsen i mitt hjärta. Jag saknar honom.