Find a way up
Jag läste någonstans att man aldrig kan ta sig över sorgen, utan man måste ta sig igenom den. Jag har aldrig i mitt liv varit med om en sån tuff utmaning, att klara vardagen utan den man älskar mest. Varje dag rinner tårarna, såna tårar som gör så fruktansvärt ont, som smärtar, som bränner. Jag försöker hålla dom inne för jag vill inte falla ihop, men jag gör det ändå. Kan inte hindra dom från att rinna. Och det gör så ont. Jag faller ihop som en hög när ingen ser, känner mig så ensam, övergiven. Hur tar man sig igenom sorgen? Man kan inte skjuta undan den, som jag gjort alldeles för länge nu. Jag har blundat för verkligheten, inte velat inse. Stött iväg tankarna och känslorna som jag kanske behövt för att inte falla sönder, precis som jag gjort nu. Jag visste att det en dag skulle ta stopp och jag skulle bryta ihop, men jag visste bara inte när. Och jag visste inte att det skulle vara så svårt att resa sig upp.
Det är så tomt. Tillbaka på ruta ett. När jag behöver er som mest, var finns ni då? När jag inte orkar kliva upp för att min kropp är som bortdomnad av all smärta, håller ni om mig hårt och försöker laga mig trots att ni vet om att det inte går? Nej. Ni försvinner. Precis som allting annat, går upp i rök. Lämnar mig ensam.
Jag fortsätter för din skull Pappa. Bara för din skull.
Kommentarer
