Jag försöker in i det sista att hålla igång med träningen Pappa, än hur jobbigt det känns att dra på sig joggingskorna så gör jag det ändå. Du var en av dom få som förstod hur mycket träningen betyder för mig, du ställde alltid upp. Jag blev så glad varenda gång du hade tagit på dig ytterkläderna, öppnade min dörr till rummet och sa glatt ''Nu ska vi ut och röra på oss Sara!!'' Fan vad jag vill höra dom orden igen. Jag får aldrig höra dom orden nu, för det finns helt ärligt ingen i min närhet som älskar träning lika mycket som jag gör. Ingen värdesätter träningen som jag gör. För mig är träning allt, inte bara för att gå ned några kilon eller bygga muskler utan för att må bra. Om jag mår jättedåligt så tar jag mig alltid en lång promenad och när jag kommer hem igen är jag så mycket gladare. Jag skulle inte kunna leva ett liv utan träning.

Det känns jättejobbigt för mig att tjata på människor hela tiden. För det är precis vad jag gör. Jag vill inte tjata. Förlåt. Att promenera eller träna överhuvudtaget gör så ont, det var den största saken som jag och Pappa hade tillsammans. Ord kan inte beskriva hur tungt det är att ta på sig ytterkläderna och bege sig ut utan honom. Många gånger kollar jag på sidan om mig för att se om han verkligen inte är med, han var ju alltid med och nu finns han inte längre. Det är så overkligt för mig. Jag kämpar varenda dag men nu börjar det kännas så tungt.

Pappa jag vill uppleva allting med dig, igen, igen och åter igen. Jag vill att du ska säga med ett leende att vi ska ut och gå, att vi ska ut och springa, att vi ska träna. Då mådde jag bra. Då var jag lycklig. Nu är jag inte det, men jag försöker ändå. Än fast mitt hjärta är i tusen bitar tar jag på mig joggingskorna, jacka, mössan och promenerar länge. Jag tar i så jag nästan faller ihop. Men jag ger aldrig upp. 

Jag älskar dig, jag saknar dig, jag behöver dig.