När jag hamnar i en svacka tar det så lång tid innan jag tar mig ur den. Det kan ta flera veckor. Tårarna rinner för ingenting, jag känner mig tom, ett leende känns så långt borta. Jag vill krypa under täcket och stanna där i flera veckor, eller försvinna en stund. Jag önskar det vore så mycket lättare, att klättra upp och kunna känna sig värdefull. Att man duger. Jag längtar tills jag orkar stå på egna ben. Tills jag kan le på insidan.

Tänk vad snabbt livet kan förändras. För några år sedan var jag så lycklig att jag inte kunde sitta stilla. Jag sprang omkring och hela jag lyste av lycka. Jag var hel. Ingen bit fattades av mitt hjärta, det var helt och fullt av kärlek. Idag är det ett sår som aldrig kommer läkas, när det knappt hunnit bli en skorpa rivs det upp och jag är tillbaka på ruta ett. Att livet skulle bli så ledsamt som det är nu trodde jag aldrig.

Samma visa varje dag. Jag är less på det här nu, att trampa på samma ställe och inte komma någon vart. Jag är less på att ingen förändring sker. Men jag måste ta tag i det själv, bita ihop och kämpa för det liv jag vill ha. Det hjälper inte att klaga eller tycka synd om sig själv, jag vet. Men ibland måste bara allting få komma ut, annars sprängs man. Från och med ikväll ska jag påbörja mitt nya liv. Tänka positivt. Försöka laga mig själv så bra som det går, se allting från den ljusa sidan. Allting löser sig tillslut, eller hur Pappa? Det var det du alltid sa.

Om man bara tänker på hur andra är, hur andra har det och tycker synd om andra så kommer man ingen vart. Jag menar inte att man inte ska bry sig om sina nära, men att man ska fokusera mer på sig själv och inte på andra när man är nere på botten. Då tar man sig aldrig upp. Det är precis vad jag ska göra nu, strunta i såkallade vänner som aldrig hör av sig. Det gör mig bara mer ledsen. Att Pappa's bortgång skulle få bästa vänner att glida isär trodde jag aldrig, jag trodde att det skulle föra oss närmare varandra. Men det kan jag glömma. Det blev inte som jag ville ha det. Det ska inte få mer tårar att rinna. Jag ska försöka släppa det nu, även om det blir tufft. Men det som inte dödar det härdar, eller hur?

Ta hand om er. Om era nära och kära, men framförallt ta hand om er själva. Det finns bara en av just dig.