Idag är det ett och ett halvt år sedan du tog dina sista andetag. Så många månader har gått och jag förstår fortfarande inte att du aldrig mer kommer hem, jag kommer nog aldrig under mitt liv förstå hur du kunde ryckas ifrån oss. Så kallt och det gjorde så fruktansvärt ont. Jag minns hur kall jag blev i hela kroppen när läkaren sa att dom inte kunde rädda dig, som förstelnad satt jag där och såg allting rasa. Allting som vi byggt upp. Ord kan inte beskriva hur det känns när en människa säger att ens bästa vän inte kommer överleva. Den smärtan är nog den tyngsta av dom alla. Allt blev svart. Jag minns hur jag viskade 'Han är ju min bästa vän, det får inte vara sant' och tårarna bara rann. Så många tårar har aldrig runnit nedför min kind. Dom tårarna gjorde så fruktansvärt ont. Du låg där och tog dina sista andetag och jag såg allting som vi gjort framför mig. Alla långa promenader, träningspass, fisketurer, semestrar i volvon. Allt. Du var allt för mig.

Många gånger har jag fått höra hur stark jag är, att människor beundrar min styrka. Det var precis så jag alltid kände för dig Pappa, du var så fruktansvärt stark. Inget kunde fälla dig. Du sa att man alltid tar sig upp från botten, på något sätt. Livet är inte lätt, det fick jag höra från dig. Men på något sätt tar man sig över alla hinder på vägen, det har du lärt mig och jag försöker leva efter det. Varje gång jag faller ned på golvet som en hög och bara gråter på grund av saknaden efter dig, ser jag dig framför mig och jag reser mig upp. Du ville aldrig se mig ledsen. Du fanns alltid där. Ingen har torkat mina tårar så mycket som du gjort. Ingen har kramat mig så hårt och lovat att allting kommer ordna sig. Du var verkligen allt för mig.

Jag minns så starkt en gång när vi satt i båten och fiskade i Sidberg, bara du och jag. Du var så koncentrerad på fisket medans jag satt och kollade på dig. Jag minns hur jag tänkte att jag aldrig skulle klara mig om du försvann. Jag var så glad att det bara var vi där, att jag fick umgås med dig, min bästa vän. Vi skrattade tillsammans, fjantade oss och jag kan ärligt säga att jag aldrig varit så lycklig som just i den stunden. Du var så mycket mer än en Pappa för mig, du var den finaste människan jag hade i mitt liv och jag var så glad att jag hade dig. Du var den enda som kunde lugna ned mig, den enda som fick mig att tycka om mig själv, som fick mig att bli kvitt mina matproblem. Så mycket du hjälpt mig. Jag kommer aldrig någonsin kunna tacka dig nog för det. Jag kommer aldrig sluta älska dig.

Ett och ett halvt år sedan. Så många månader som inneburit smärta och tårar. Så många månader utan dig och fler kommer det bli. Tankarna räcker inte till. Jag har ett tufft liv framför mig, det vet jag. Ett liv utan ens bästa vän är inget liv man egentligen vill leva. Men jag ska orka, jag ska kämpa, jag ska torka varenda tår och resa mig upp för din skull. För det vet jag att du skulle vilja. Du ville aldrig se mig ge upp. Min fina Pappa.

''Dom döda är inte borta förevigt, dom har bara gått lite i förväg''