Igår när jag slutade jobba föll jag ihop på soffan och bara grät. Allt kändes så meningslöst. Jag kunde höra Pappa's skratt. Såg honom framför mig. Då rann det ännu fler tårar, tårar av saknad. Dom tårarna gör så ont, men jag har vant mig vid den smärtan. Tårarna rinner så ofta nu, nästan så det blivit en del av min vardag. Varför gör livet så ont? Min kinder är våta när jag somnar om nätterna och när jag vaknar på mornarna. Det var inte såhär mitt liv skulle bli. Det känns som att jag bara står och stampar på samma ställe, hela tiden.

Jag vill inte leva med en så stark saknad, jag vill leva med Pappa vid min sida. Den smärtsamma resan började den dagen Pappa tog sina sista andetag. Det var en torsdag. Jag minns hur tomt det kändes i samma stund som läkaren sa att dom inte kunde rädda hans liv. Mitt hjärta har varit krossat sedan dess och det kommer aldrig bli helt igen. Det såret som bildats rivs hela tiden upp. Det går inte en endaste dag utan att det gör ont.

Jag saknar dig himlens finaste ängel. Jag skulle göra precis vad som helst för att få träffa dig igen ♥