Nu ska ni få veta en sak om mig som ni kanske inte visste. Jag har fobi för människor som bara på klagar! Klagar på hur dom har det, att allting är fel. Det finns inget värre för min öron. Jag förstår inte hur människor kan vara så otacksamma över livet. Har man tak över huvudet och är älskad ska man fasen inte klaga. För då har man allt. Det finns dom som svälter, som är ensamma, som inte är älskad av någon. Dom har det så mycket värre. Men vet ni vad det är ett bevis på? Att man inte vuxit upp. Det är kanske dags för det. Inse att livet inte är ens dans på rosor, man får inte allt man vill ha. Det är nästintill omöjligt. Man ska glädjas åt det man har, oavsett var man befinner sig. Livet är alldeles för kort för att slösa bort på att bara klaga, vara missnöjd, må dåligt. Självklart kan man må dåligt, men då måste man ta tag i det även om det känns omöjligt. Det hjälper inte att klaga. Man måste visa att man är vuxen och ta tag i saker och ting.

Jag kan må fruktansvärt dåligt, men jag vill inte att människor ska tycka synd om mig. Jag kan falla ned i gropen som jag lätt faller ned i, men på något sätt tar jag mig alltid upp och glädjer mig åt det jag har kvar här nere på jorden. Jag kan sakna min Pappa så mycket att jag vill ta mitt liv, men jag väljer att stanna kvar för jag har helt fantastiska människor som alltid går brevid mig och aldrig vill mista mig. Det är såna man ska ta vara på, såna människor som verkligen gör allt för att laga en, trots att dom vet om att det aldrig kommer gå. Ta vara på varandra.

Svammel kanske. Men jag behövde bara få ut mina tankar.


Du får mig att orka. Du får mig att vilja kämpa. Du är mitt allt ♥