Jag har suttit och kollat igenom lite bilder på bilddagboken. Oj vad tiden går fort, har massor med bilder där det står att jag och min fina varit tillsammans ett halvår, ett år och så vidare. Nu är vi inne på vårat tredje år tillsammans och är förlovade. Tiden går så fruktansvärt snabbt, fast det känns som att det alltid ha varit vi. Det är faktiskt roligt att se tillbaka på vad man gjorde för ett, två och tre år sedan. Lite därför jag har denna blogg också, för att kunna kolla tillbaka på hur jag utvecklats, hur människor i min omgivning utvecklats. Se vilka som stannat kvar, vilka som gått före. Jag märker bara själv hur jag förändrats. För tre år sedan var jag så osäker på mig själv, kanske inte många som ser man jag själv ser det, känner det. Jag var rädd för vad alla tyckte om mig, hur alla andra såg mig. Jag är inte världens starkaste idag heller, men bra mycket starkare och säkrare på mig själv än vad jag var för några år sedan.

Mitt självförtroende kommer alltid gå upp och ner, jag tycker inte om mig själv varje dag. Jag vaknar inte varje dag med ett leende på mina läppar, men jag försöker alltid. Jag föll ned på botten när Pappa försvann, allt som jag byggt upp såg jag falla med egna ögon. Tillbaka på ruta ett. Nu är jag en bra bit på väg upp igen, även om det gör ont varenda dag. Jag kommer aldrig bli hel. Men jag är stolt över mig själv att jag kommit såhär långt. Jag är starkare än vad jag tror.

Man vet inte hur det känns förren man går igenom det själv. Det är så sant. Det finns nog många som läser min blogg, blir berörda av min text men som inte förstår. Som inte kan förstå. Och tro mig, jag dömer igen. Jag vet själv hur svårt det är att stötta någon som förlorat någon nära. Samma år som Pappa försvann, försvann min vän's bästa kompis. Jag visste inte hur jag skulle bete mig, visste inte vad jag skulle säga, för det fanns väl inget jag kunde göra så det skulle kännas bättre. Jag fanns där, höll om henne, släppte aldrig taget. Det behövs inte mycket mer. Bara lyssna och torka tårar. Det får en att må så mycket bättre. Att alltid ha någon som lyssnar.

Jag har haft så tur. Jag har så fina människor i min omgivning, såna människor som aldrig lämnar mig. Jag håller kontakten med en tjej som bor många mil bort, som går igenom samma som mig. Hon vet precis hur det känns. Hon tar alltid orden ur min mun, vi tänker precis likadant. Det känns så tryggt att ha någon som man kan dela ens sorg med. Tack för att du finns Lisa. Tack för att ni alla finns och håller om mig när det blåser hårt.