Min fina pojkvän heter Jan Peder Håkansson. Han blev min - 08 och sedan dess har vi nästan suttit ihop. Vi är inne på vårat tredje år tillsammans och för oss har det alltid varit självklarhet att det ska vara vi två. Jag känner mig inte hel utan honom, han är verkligen människan jag vill dela mitt liv med.

Tillsammans har vi delat allt, både glädje och sorg. När vi blev tillsammans för snart tre år sedan var det många som hatade det, men vi gav aldrig upp. Vi höll ihop och älskade varandra, då fick jag bevisat vad äkta kärlek är. Trots hur hårt det blåser så håller man om varandra och släpper aldrig taget. Det är precis vad äkta kärlek är. Vi har skrattat med/åt varandra, vi har gråtit i varandras famnar, vi har bråkat så vi skrikit åt varandra, vi har båda insett att tillsammans är vi starkast. Det spelar ingen roll vad som händer, så länge vi håller ihop faller resten på plats.

När Pappa gick bort insåg jag att Peder alltid kommer finnas där för mig. Oavsett vad som händer i framtiden så kommer han vara den första jag ringer till när någonting hänt, hans axel kommer alltid vara den jag vill gråta ut mot. För han för mig att må så fruktansvärt bra. Han får mig att må bättre, han hindrar tårarna från att rinna nedför min kind och han får mig att le. Han förstår när jag har det jobbigt och försöker alltid göra det bättre, trots att han vet att jag aldrig kommer bli hel igen ger han verkligen allt och försöker. Han är min bästa vän.

Om någon hade frågat mig för några år sedan vad jag trodde, så skulle det inte vara att jag idag skulle dela mitt liv med Peder. Det låter kanske knäppt men så var det. Vi har nog alltid haft kontakten över internet och över telefon, men vi träffades aldrig. Jag vet inte varför men det blev bara så, jag hade andra pojkvänner och han hade andra flickvänner. Men så en kväll träffades vi och umgicks, det blev bara fel från början (vad som hände tillhör det förlutna så det tänker jag inte gå in på!) men sedan fick jag en andra chans. Jag har inte ångrat en sekund, det absolut bästa som kunde hända var att världens finaste Peder ville vara med mig. Jag minns att jag skrev 'Är det okej att tycka om dig som mer än en vän?' Hahah! Vad han svarade minns jag inte. Något med att klar det är okej eller något. Det är fina minnen det.

Den 4 Maj 2008 träffade jag min livskamrat. Jag kommer alltid älska honom, vi kommer alltid älska varandra. Resan är som bäst när den är med dig ♥


Första bilden på oss två. Bara en början på en oändlighet!