Jag sitter just nu och lyssnar på låten Hallelujah som är så otroligt vacker, kan lyssna på den om och om igen utan att bli less. Dom första dagarna efter att Pappa rycktes bort från mig lyssnade jag på den låten, bläddrade bland bilderna på honom och grät i takt till musiken. Jag gråter fortfarande när jag hör låten. Tårarna gör så fruktansvärt ont, jag brukar knyta händerna och nypa hårt, för att slippa tänka på hur ont saknaden gör. För att få tänka på annat en stund. Men jag kan inte göra illa mig själv, det slutar med att jag som vanligt faller ned som en hög på golvet och skriker efter Pappa. Jag skrek alltid på honom när jag var liten, när jag gjorde illa mig var han först där, nu när jag skriker kommer han inte till mig. Han ger mig inga varma pussar på min panna och viskar att det bara blev ett litet sår som kommer läka snabbt. Jag brukar slå i golvet och skrika ' Pappa, min fina Pappa. Var är du någonstans? Jag behöver dig så mycket nu ' och jag blir så arg. Jag blir arg på livet, på tårarna som rinner, jag blir arg på att Pappa är på andra planhalvan. Alla dom sår som skapades när jag var mindre, har nu utvecklats till ett enda stort sår på insidan. Det kommer aldrig att läka, Pappa's närhet skulle få det att läka. Men jag har slutat hoppats, han kommer inte hem. Livet är såhär kallt, orättvist, grymt. Människor som vi älskar rycks ifrån en utan att man hinner rädda. Jag kunde inte rädda honom. Jag kunde inte göra något.

Det finns sår inom mig som rivs upp hela tiden. När jag ser bilder, när jag ser på videos jag spelade in på honom, när jag träffar farfar (Pappa var en kopia av honom) när jag möter hans fotbollsspelare, när jag möter hans fotbollsgymnasie elever, när jag lyssnar på låtar som var våra, när jag tränar. Hela tiden gör det ont, varenda dag är en kamp mot smärta och ångest. Jag är glad att jag lever. Jag är glad att jag gick in helhjärtat under mitt sista skolår och tog studenten med bra betyg, jag är glad att jag och min fina skapar framtidsdrömmar som får en att se framåt. Jag lever för oss nu Pappa. Tills vi möts igen.

Ni kan inte ens tänka er hur fruktansvärt det känns att min Pappa aldrig kommer få träffa våra barn, lämna över mig till Peder vid altaret, att han aldrig mer kommer hem igen. Ord kan inte beskriva, men jag försökte iallafall. Jag saknar och älskar min Pappa, min bästa vän så mycket ♥