Varför ska jag vara så fruktansvärt rädd av mig? Jag sover själv i helgen och jag får hjärtat i halsgropen varenda gång någonting låter. Jag bokstavligen hatar att sova ensam, att vara ensam, finns verkligen inget värre. Önskar antingen att jag slapp jobba i helgen så jag kunde följa med min fina till Tjäl eller att han inte åkt iväg så jag fick somna i hans trygga famn inatt. Vad är jag egentligen rädd för? Det finns ingen som tagit sig in i lägenheten för vartenda fönster är helt och dörren likaså, det är inbillning jag vet. Men det är fruktansvärt jobbigt att vara så rädd. Speciellt när man har en Pappa i himlen, en mamma i London, en pojkvän många mil bort. Fast iofs mina bröder är ju hemma i Lycksele, jag kanske skulle skuttat över till Marcus & Malin och sovit mellan dom två inatt ;) Det skulle iallafall kännas bättre än vad det gör nu!

Jag klarade av att vara macho tills nu. Jag sa att Peder kunde fara bort utan problem, nog klarar jag av att sova ensam. Eller? Njä. Jag ska vara riktigt ärlig mot min fina nu. ÄLSKLING KOM HEM!! Jag kan inte sova utan dig. Vilken kärleksfjant jag är. Vill ha söndag nu.

Nu ska jag försöka sova, ska bara upp om sisådär sex timmar och göra rätt för mig. Bäst att vara utvilad. Helger brukar vara lugna så jag dör nog inte ifall jag är trött imorgon. Men jag säger iallafall godnatt nu.