Oavsett hur många jag mister, hur många som backar undan, oavsett hur långt ner på botten jag faller så vet jag att jag alltid på något sätt tar mig upp igen. Visst är det märkligt. Oavsett hur dåligt man mår, så kommer det alltid bättre dagar. Även fast man kanske inte kämpar sig upp, eller inte känner av det, så går tiden framåt och man utvecklas. Jag har fått växa upp tidigt. Bli en människa jag aldrig trodde att jag skulle bli i så låg ålder. Jag har fallit ned, slagit mig, torkat mina tårar och tagit mig upp. Och när jag ser tillbaka på det blir jag bara starkare - jag klarar allting, jag har varit med om det värsta man kan vara med om, jag har förlorat den människa som jag behövde mest och jag klarar av att leva vidare. Det är just det jag alltid brukar säga 'man klarar allt om man överlever utan sin bästa vän' för det är så sant. När läkaren sa att Pappa inte skulle överleva tänkte jag direkt att jag skulle ta mitt liv. Det låter så jävla hårt. Men det är hur jag kände. Tårarna rann, som dom aldrig någonsin runnit. Och dom gjorde så ont. Jag minns hur jag tänkte att vi snart ses igen. För jag tänkte inte leva vidare utan min bästa vän, aldrig någonsin. Jag tänkte absolut inte gå tillbaka till skolan där Pappa jobbade, jag tänkte hoppa av. Jag tänkte aldrig mer röra på mig eller träna överhuvudtaget, för utan Pappa skulle jag aldrig orka. Jag tänkte inte ens äta en matbit igen, för fick inte Pappa äta skulle inte jag heller göra det. Jag gav upp utan att ens försöka och ni kan ju tänka er hur det blev. Allting stannade av, för jag ville ingenting. Jag ville inte kliva upp på morgonen, ville inte äta, ville inte sova, ville inte vara vaken, ville absolut ingenting. Jag sa alltid 'aldrig utan min bästa vän'

Men så en dag vaknade jag upp. Jag insåg att det är i denna grymma verklighet jag lever i och jag måste försöka tänka som Pappa skulle ha gjort. Jag måste göra det för hans skull. Allt för honom. Jag tänkte att jag måste träna för att det är just det han vill, jag måste fortsätta gå skolan och ta studenten med betyg som jag klarar av, jag måste äta mat för Pappa skulle aldrig vilja att jag inte åt. Och vet ni? Nu kommer det som jag är så fruktansvärt stolt över att berätta - jag klarade allt galant. Jag hade Pappa's ord med mig på vägen och jag klarade allt. Hela tiden gjorde jag allt för Pappa och jag vet att det var mina tankar på honom som fick mig att resa mig upp och vilja fortsätta leva. Han fick mig att inse att livet är värt att kämpa för. Man får bara chansen att leva en gång och jag måste ta vara på den, medans jag kan.

Helt plötsligt tänkte jag på ett helt annat sätt. Jag vill inte dö, vågar inte dö, vill inte försvinna från alla fina här nere på jorden som älskar mig högt. Jag stannade kvar på jorden för att göra min bästa vän stolt. Jag lever för min fina Pappa nu och det kommer jag göra tills jag sluter mina ögon för gott. Mitt hjärta slår dubbla slag nu - för både mig och honom. Det kommer fortsätta slå tills vi möts igen, tills jag kramar om honom och får höra honom säga hur mycket han älskar mig och hur fruktansvärt mycket han saknat mig. I varje andetag Pappa. Jag älskar dig så mycket.

Jag vill bara säga till er där ute som förlorat någon som erat hjärta fortfarande slår för - ge aldrig upp. Jag vet hur det känns när hela världen rasar och man inte finner någon utväg. Jag vet hur det känns att gråta sig till sömns, skada sig själv, vilja försvinna, men ge aldrig upp. För även om man inte tror det så finner man utvägen när man som minst anar det. Våra stjärnor uppe i himlen vill att vi ska fortsätta kämpa - för deras skull.



Min fina änglapappa ♥