Denna helg blev inte alls som jag tänkt mig. Men det börjar kännas lite bättre nu om jag ska vara riktig ärlig. Chocken har lagt sig lite, men besvikelsen finns kvar och det lär den väl alltid göra. Från att vara uppe på toppen och känna att livet börjar ordna upp sig till att falla pladask ner på marken och bara känna sig så fruktansvärt tom. Tom på ord, tom på tankar, till och med tom på känslor. Jag har bara pendlat mellan sängläge och soffläge, stirrat rakt fram och tänkt på vad som faktiskt hänt. Jag har inte sovit många timmar under dom här två nätterna så frågan är hur jag ska orka med denna arbetsvecka, men det är väl bara att bita ihop I guess. Det som inte dödar, det härdar. Eller hur?

Jag är proffs på att stanna kvar på botten och inte försöka ta mig upp, när jag mår dåligt över något har jag väldigt lätt för att stanna bland tårarna och inte vilja kämpa. Men min Pappa lärde mig att man måste kämpa för att nå sina mål, oavsett hur jobbig vägen dit blir. Och han sa alltid att allting ordnar sig alltid, på något sätt. Jag ska försöka lyssna på Pappa's ord och kämpa in i det sista. För överlevde jag min bästa väns död, klarar jag det här också. Hoppas jag.

Att inte veta exakt när gör smärtan ännu värre. Det är liksom allt jag begär, att få veta när. Men det kommer väl, tids nog.