Igår rasade min värld, ytterligare en gång. Jag fick en kommentar här på bloggen som fick mina tårar att rinna trots att jag aldrig tror på anonyma människor som skriver kommentarer på min blogg. Men efter många om och men fick jag veta vad det handlade om och jag är helt tom i mitt huvud. Jag förstår ingenting. Hur kunde det här ske? Varför är det enda som ekar i mitt huvud just nu. Det har det gjort hela natten, har inte kunnat sova. Och jag som får så dåligt samvete för minsta lilla, det är kanske därför jag reagerar såhär? För att jag själv aldrig skulle kunna hålla tyst? Oj vad många tankar. Tänker så mycket att det gör ont i huvudet. Allting blev så fruktansvärt tungt nu.

När man kommer till en sånhär situation är det väldigt viktigt att tänka efter riktigt innan man handlar. Jag brukar ibland ha svårt för sådant, därför måste jag verkligen stanna upp och tänka efter rejält innan jag gör något. Men det handlar om så mycket mer. Tillit, alla tankar på händelsen, svek. Jag skäms nästan. Det är lite pinsamt. Jag kunde ju aldrig ana. Jag var som vanligt, betedde mig som jag brukar och så försegick detta.

När jag fick höra dom orden från människan som jag litar på mest i hela världen så blev jag alldeles kall. Det får inte vara sant tänkte jag. En människa som jag först hade så svårt att lita på, men jag klarade av att bygga upp tilliten och idag fanns det inte en chans i universium att jag kunde tro det här. Aldrig. Jag trodde inte det var möjligt.

Människan som sa all fakta till mig förstod inte hur jag kunde ta hela grejen så lätt. Att den människan skulle tänkt helt annars. Jag trodde helt ärligt inte att jag skulle resonera såhär heller, jag har alltid sagt att om det skulle vara så, så skulle jag riva upp himmel och jord. Men när det väl kom till kritan så ville jag inte. Jag tänkte inte ens den tanken att jag skulle fatta det beslutet. Men jag tänker lite på tiden, när det hände. I vilket fas var man då, hur kände man och så vidare. Det hade varit skillnad (tycker jag) om det skett efter två år och inte två månader.

Men det är klart, det är tufft. Det gnager inombords, jag vet inte riktigt vad jag ska säga eller vad jag ska tänka. Jag har helt ärligt aldrig varit i den här situationen och man går inte precis runt och tänker på hur man skulle göra ifall det hände. Men nu har det hänt och jag måste fokusera på vad jag vill. Vad jag vill ha i min framtid, i mitt liv. Det är beslut som måste tas, man måste resonera, tänka på hur man själv vill ha det. Men saken är den, man ska alltid behandla andra som man själv vill bli behandlad. Och det är därför jag aldrig gjort något sådant, för jag kunde tänka mig hur det skulle kännas själv ifall det hände mig. Nu ljög jag, jag har visst sårat men inte någon jag verkligen älskat. Och man lär sig av sina misstag, iallafall jag. Jag skulle göra allt förutom att få gå igenom det här.

Jag ska snart sätta punkt, det blev ett långt inlägg men det är många tankar. Jag har så ont i magen. Allting gör ont, så ont.


weheartit