För mig har livet stannat av, totalt. Jag är inte den som jag alltid varit, jag är hela tiden halv och jag kommer inte bli hel förrän jag får vara vid Pappa's sida igen. När Pappa tog sina sista andetag stannade allting upp. Jag åkte in i en bubbla och där är jag fortfarande kvar. Hur kan det bli en ny dag, ny månad, nytt år utan Pappa? Alla fortsätter leva som vanligt, medans jag känner mig så ensam och så övergiven. Min bästa vän finns inte längre. Han är någonstans där han inte hör hemma, jag undrar alltid hur han mår. Om han trivs. Jag mår inte bra, jag trivs inte med livet som det är nu. Jag skulle göra vad som helst för att få hem honom igen, tänk om jag kunde ta hem honom så jag alltid fick ha honom vid min sida. Jag kollar på bilderna, mina tårar rinner, hjärtat värker och jag kan bara ta på korten. Jag kan inte nå honom hur mycket jag än försöker.

Från början var jag alltid på Pappa's grav, nu har det blivit långt mellan gångerna. När jag väl tar mig dit står jag där länge och bara stirrar på hans fina gravsten. Jag kollar på Pappa's namn, är det verkligen sant? Jag förstår fortfarande inte att min Pappa ligger på Berglunda. Jag förstår inte att han är borta, det är så overkligt. Innan jag går därifrån tar jag alltid på hans gravsten och säger att jag älskar honom. Jag vet att han svarar att han alltid kommer älska mig men jag hör det bara inte. Min fina Pappa.

Min älskade Pappa som alltid fanns där. Som skulle vara vid min sida, alltid. Han skulle bli en underbar morfar till våra barn, oj vad han skulle ge dom kärlek. Han var full av kärlek. Han skulle leda mig fram till altaret och överlämna mig till Peder på vårat bröllop. Han älskade Peder. Han sa att han visste att det alltid skulle vara vi två. Dom hade ett så starkt band. Peder gråter inte ofta, nästan aldrig. På Pappa's begravning rann hans tårar, det var första gången jag såg honom ledsen. När vi pratar om Pappa blir han tårögd och säger att han också saknar honom. Det känns bra även om det gör ont, det betyder mycket för mig.

Jag kämpar varje dag utan dig Pappa, ofta tar orken slut och jag bryter ihop. På något sätt tar jag mig alltid upp igen, men vägen upp är längre än vad den brukade vara. Jag kämpar för din skull. Hela tiden, varje dag.