Godmorgon! Jag har hunnit äta en rejäl frukost nu på morgonen och trotsat det blåsiga vädret och varit ute på en lång promenad. Det var härligt, trots att jag höll på att blåsa bort. Jag gick förbi Kantarellvägen. Mitt barndomshem. Det skär lika mycket i hjärtat varje gång jag passerar det blåa, fina huset. Det känns så fel att någon annan bor där nu. En helt främmande människa som ska skapa minnen där jag har så många fina minnen. Kantarellvägen kommer på något sätt alltid vara som ett hem för mig. Jag växte upp där. Jag har gjort så mycket roligt i det där huset, på gården, på gatan. När jag går på vägen till huset känns det som att gå hem. Hundburen som Pappa byggde står fortfarande kvar. Det känns bra att det står kvar.

När jag gick förbi huset blev allting så verkligt för mig. Jag har nog inte förstått det tidigare. Nästan allt som jag en gång hade är borta, totalt bortblåst. Det går så fort allting, helt plötsligt är Pappa borta och mitt barndomshem tillhör en annan. Visst är det förjävligt? Att livet kan vända så snabbt. Från att ha allt och vara lycklig till att mista något så betydelsefullt och man gråter sig till sömns varje natt.

Jag har inte förlorat allt, men en väldigt stor del. Min bästa vän är i himlen, han var min absolut bästa vän. Pappa fanns alltid där och nu får jag aldrig mer se honom. Inte på länge iallafall. Nu rinner tårarna igen. Varför Pappa? Jag behöver dig så fruktansvärt mycket här nere på jorden. Jag vet inte om jag klarar mig..