Tiden går fort. Nästan så man inte hinner med, för när man stannar av och tänker efter märker man hur mycket som hänt. Med tiden förändras vi, jag har alltid varit en sån som inte vill förändras. Jag vill stanna kvar, ha tillbaka det jag en gång hade. Bara sen jag slutade skolan och kastades in i arbetslivet har jag förlorat många som jag stod nära, det är ofattbart. Man hade allt och nu har man nästan ingenting. Just nu, idag, försöker jag verkligen vänja mig vid att ha det såhär. Jag förstår inse att livet är såhär nu men det är så svårt.

Alla myskvällar på Kantarellvägen med familjen. Jag minns så väl att vi såg Eva Rydberg på tvn och åt en massa gott till. Ostbricka och räkor. Bäst av allt var mina favoritchips än idag, pringles. Vi alla var samlade, vi gav varandra kärlek, skrattade, livet var så jävla underbart. Då var vi fem, inte fyra.

Jag minns hur många minnen vi hann skapa med familjen Kroik som bodde rakt över gatan. Deras underbara barn som jag älskade att leka med. Det gör ont i mig när jag tänker tillbaka på den dagen då vi sa hej då, när dom skulle flytta. Jag och Peder skulle just åka till Tjäl och tårarna rann hela vägen dit. Jag tänkte på alla fina minnen vi hann skapa och att jag inte ville vara utan dom. Dom betydde ju så mycket.

Jag har svårt att acceptera att livet är såhär nu. Fruktansvärt jobbigt att vakna varje morgon och inse hur det är. Kanske låter hårt, låter nog som att jag inte trivs alls, men jag mår inte bra. Jag älskar att jag har Peder i mitt liv, utan honom skulle jag inte finna någon livsglädje alls. Jag älskar våra framtidsplaner och jag kan inte göra annat än att längta. Men just nu har allting stannat av. Jag ser inte framåt, bara bakåt.

Om jag fick en önskan skulle jag vilja ha tillbaka allt jag en gång hade. Men nu går det inte, den där önskan kommer aldrig så det är väl dags för mig att börja inse hur livet är. Det som inte dödar, det härdar.