Idag har jag varit effektiv måste jag säga. Först jobbade jag till kvart i tre, direkt jag kom hem bytte jag om till träningskläder och for ut på en powerwalk i det härliga vädret. Solen har varit framme hela dagen och asfalten har börjat komma fram, hur underbart som helst! Sedan lagade jag en god middag som jag och min fina åt, det är så härligt att bara sitta och prata om hur dagen har varit med sin käraste. Vi skrattar hela tiden, fantastiskt att ha så roligt med den man älskar. Efter middagen la jag mig framför tvn och jäste en stund innan det var dags för ett träningspass. Valde att stå över Zumban med Mamma ikväll så jag tog mig ett träningspass här hemma istället, var helt slut på efter en timme. Mitt upp i allting ringde Peder's underbara farmor och pratade en stund, hon är ju så go! Och när vi lagt på började jag städa men jag gav upp och det är inte likt mig. Jag måste alltid avlsuta något jag påbörjat men tankarna blev alldeles för många så jag deppade ihop totalt.

Jag är en människa som hatar att klaga och vill helst inte att människor ska behöva lyssna på hur dåligt jag mår, jag vet inte varför det är så. Men nu har det blivit för mycket. Jag känner mig övergiven, ensam, bortglömd. Vad har jag gjort för att alla människor ska strunta i mig? Jag har inte varit någon som haft många vänner, jag har hellre haft några få bra vänner istället för många falska. Nu förstår jag ingenting, jag har ju alltid funnits där och torkat tårar som runnit och nu är jag bara ensam. Det värsta är att inte veta om man gjort något fel. Man måste ju få veta om man gjort något fel så man kan ändra på sig, eller hur?

Jag har länge tänkt ge upp vänskapen med några som jag länge varit vän med. Det handlar om att ge och ta. Det är jag som offrat mycket, ställt upp, gjort allt för att hålla ihop. Men vad gör man när man inte får något tillbaka? Det gör så ont i mitt hjärta när jag ger upp det fina som man en gång hade, men när tårarna rinner mitt i natten kan jag inte tänka annat än att dom här människorna är inte värd det. Dom är inte värd mina tårar. Alla i min närhet vet att jag haft svårt för att släppa taget, jag har alltid trott på alla bortförklaringar, byggt upp en mur och inte velat se vad som egentligen höll på att hända. Men jag har kommit till ett vägskäl nu och det är dags för mig att ta ett kliv som jag aldrig trodde att jag skulle behöva ta. Den ena vägen leder till fortsatt smärta, till många fler tårar och sömnlösa nätter. Den andra vägen leder till ett nytt liv, en stor förändring. Jag tror nog att jag redan valt vilken väg jag ska ta, men det är verkligen svårt när hjärnan och hjärtat inte vill samma sak. Men just nu måste jag tänka på mig själv. Jag måste få må bra igen.

Vägen dit kommer bli lång, det är något jag är medveten om men jag måste försöka. Men det gör ju så ont. Ibland när jag ska somna på kvällen brukar jag blunda och se allting framför mig, jag ser alla skratt och alla tårar. Jag ser allt tokigt som vi gjort, jag kan inte sluta tänka på min barndom. Varför skiljs två människor åt? Två människor som delat allt, varit bästa vänner. ''Vi kommer alltid vara vänner, vad som än händer när vi blir vuxa så kommer bli alltid hålla ihop på ett eller annat sätt'' Nu rinner dom förbaskade tårarna igen.

Jag kan inte säga annat än att jag saknar dig/er och det kommer jag alltid göra. Det är tack vare er som jag står här idag, det är tack vare er som jag är den människan jag är idag. Jag älskar dig/er så mycket, det kommer jag alltid göra. Jag kommer alltid minnas. Jag har alla bilder kvar och platsen i mitt hjärta kommer ni alltid ha. Så länge jag andas. Men jag får inte glömma hur ni svikit mig, hur många tårar som runnit för att jag blivit lämnad. Jag får inte glömma varför det blivit såhär. Jag kommer inte finnas där. ''Man vet inte vad man har försen man förlorat det'' Där har ni det. Jag hoppas att ni inte inser det, för nu är det försent.

Det blev ett långt inlägg, jag kände att jag verkligen behövde få ur mig det här. Det har länge funnits inom mig och ikväll brast allting som sagt. Till alla äkta människor där ute som aldrig lämnat mig, jag älskar er så fruktansvärt mycket. Varenda en av er. Ni är orsaken till att jag orkar kliva upp varje morgon ♥


Det här är äkta vänskap, har alltid varit och det kommer det alltid vara. Jag älskar dig Frida!