Det handlar inte om att ta sig över sorgen utan att försöka ta sig igenom den.

Ikväll har jag gråtit. Jag har gråtit så många tårar att mina ögon är alldeles röda och svullna. Mina ögon gör ont av alla tårar, men mest ont gör det inuti mig. I mitt hjärta. Det värker, svider, gör så fruktansvärt ont. Jag har ramlat ihop på golvet, som en liten hög, som ett litet barn. Tankarna har snurrat runt i min skalle och jag har bara velat försvinna. Mitt liv är en berg- och dalbana, jag kan vara hur glad som helst och älska livet, tills jag faller ned på botten och tar mig inte upp. På den senaste tiden har dom groparna varit så djupa att det tagit veckor för mig att vilja kämpa. Orka kämpa. Jag har inte känt mig stark, har inte orkat ta mig upp från botten.

Just ikväll var en sån kväll då allt blev för mycket. Medans tårarna rann och jag bara skakade, tog jag fram alla foton som jag har på Pappa och det gjorde så ont. Jag kommer aldrig mer få höra hans röst, höra hans underbara skratt. Jag kommer aldrig få hålla om honom och känna värmen från honom. Jag kommer aldrig få känna hans pussar mot min panna, aldrig mer få höra honom säga hur stolt han är över mig och höra honom säga att jag är den finaste dottern i hela världen. Det var vad han alltid sa. Jag kommer aldrig mer få höra det. Det gör så jävla ont. Det finns ingenting som kan ta bort smärtan, ingenting i hela världen.

Om jag fick välja skulle jag få leva i drömmarnas värld, för i drömmarna kan jag alltid nå honom. I mina drömmar kan jag alltid vara i hans närhet, jag behöver inte gråta hela tiden. I drömmarnas värld ler jag på insidan. I drömmarnas värld är jag lycklig på riktigt.