Färglös som en tår, blir jag utan dina andetag
Det jag saknar mest är glädjen som jag alltid kände när du var i min närhet. Jag behövde bara se dig så blev min värld så mycket ljusare. Den där dagliga dosen av glädje - det är den som jag saknar mest. Att kunna le på insidan, känna den där pirrande känslan i magen, som fjärilar, fjärliar av lycka som flyger runt i magen och man vill bara skrika så hela världen hör hur lycklig man är. Du strålade alltid, när världen höll på att rasa plockade du alltid upp mig med ditt vackra leende och fick mig att skina lika mycket som du, bara genom att le. Tänk vad ett leende kan göra, helt otroligt, fantastiskt. Att aldrig mer få se ditt ansikte skina, det är vad som skrämmer mig. All lycka byttes ut mot en sorg, tårar. Som dag och natt, en fruktansvärd förändring. Ett minne som ena sekunden får mig att le, sköljs sedan bort av tårar som gör så ont. När jag ligger i sängen och ska sova för natten kommer tankarna, alltid på kvällarna. Jag tänker tillbaka på vilket underbart liv jag hade när du fanns vid min sida, nu är det bara tungt och det är en oändlig kamp som aldrig kommer ta slut. Vardagen för mig nu är en kamp, mot smärtan, mot alla tårar som inte slutar rinna. Det låter hårt, men varje dag är en kamp för mig att överleva. Det sägs att man aldrig tar sig över sorgen, utan att man måste ta sig igenom den. Det är en omöjlig tanke för mig som är så skör. Saknaden får mig ofta att må illa, jag kan inte hindra tårarna från att rinna och den känslan jag har i magen när saknaden är som värst går inte att beskriva med ord. Jag tappar andan, får ingen luft. Vardagen som förr var fylld med färger är idag så grå, grå och trist. När det regnar ute brukar jag tänka att det är dina tårar, att dina tårar rinner för att du saknar mig lika mycket som jag saknar dig. Jag brukar tänka att det gör lika ont för dig att vara utan mig, som det gör för mig att vara utan dig. Du var ju min absolut bästa vän, det fick du höra nästan varje dag. Tanken slår mig ibland att dina tårar kanske rinner ibland för att du känner att du inte kan riktigt finnas där för mig när jag har det som värst. När jag är så ensam och bara vill ge upp livet, vet jag att du önskar att du fanns där och höll om mig hårt och länge. När jag mår dåligt över hur jag ser ut och när jag ibland får tillbaka symtom av min ätstörning kan jag höra dig, någonstans i bakhuvudet, säga att jag är så fruktansvärt fin och att jag inte får ändra på mig. Som du alltid sa. Dina ord som alltid värmde, dom orden får mig att överleva. Jag kämpar, för din skull. Jag tänker aldrig ge upp Pappa. Det lovar jag dig.
Och genomskinligt grå, blir jag utan dina andetag.
Och genomskinligt grå, blir jag utan dina andetag.
Kommentarer
Postat av: Petra
Sina nära och kära kommer man alltid att sakna, man kommer alltid känna att något fattas och det är inte lätt att handskas med, en del dagar är tyngre än andra och det är svårt att förstå. Men inom oss så lever dem alltid kvar. Minnena består och en dag mår man bättre men det är en lång vandring.
Kan förstå att det är tungt. Var stark
Kram till dig :)
Postat av: Lena
Sara, du skriver så fantastiskt målande och verkligt! Jag är så glad att du i minnet har Stigs stadiga kramar, varma leende och kloka ord. Er otroligt fina relation till varandra. Det kommer att hjälpa dig i dina mörka svåra stunder, även om jag liksom du, och våra familjer, naturligtvis önskar att det inte enbart var minnen utan han levde med oss!! Kramar från moster<3