Jag är så otroligt tacksam över att jag får dela mitt liv med Peder. Så tacksam för att han gav mig en andra chans och för att det blev vi två för snart fyra år sedan. Han är verkligen den sista pusselbiten som alltid fattats. Jag kommer nog aldrig kunna tacka honom nog för allt han gör för mig, det är obeskrivligt och så mycket värt. Det finns många saker som jag inte skulle ha klarat av utan honom vid min sida och det är inte något jag bara säger, det är så. Han gör mig till en starkare människa, på alla vis.

När jag känner mig ledsen och bara vill försvinna, ger han mig världens längsta kram och viskar att vi klarar allt tillsammans. Och jag har fått det bevisat, så länge vi håller ihop klarar vi resten. När jag känner mig osäker och rädd är Peder den första jag vänder mig till, för han får mig att känna en trygghet som jag inte trodde fanns.

Jag minns inte mycket från Pappa's sista dagar i livet, men jag minns att Peder höll om mig hela tiden och var stark för min skull. Jag minns att han alltid fanns där. Det gör han även idag, han släpper aldrig taget och ställer alltid upp. Vad det än gäller så är han den första som förstår och vill hjälpa mig. Han är verkligen guld värd.

Jag är så fruktansvärt kär i min fina. Jag trodde inte man kunde känna såhär starkt för en annan människa, det bara pirrar i hela mig. Direkt jag ser honom lyser jag upp och känner glädje i hela kroppen, ett riktigt lyckorus. Känslan som jag får när jag ligger i hans famn går inte att beskriva med ord, det är just i såna stunder som jag vill pausa livet, för där mår jag så bra.

Det vi två har är det finaste jag haft och någonsin kommer ha. Jag älskar min Peder, så mycket att jag knappt kan bärga mig ibland. Han är bara så himla fin och bra, den bästa människan som finns. Föralltid ♥