Man är inte svag för att man faller isär

The truth hurts. Sant så sant. Att måsta erkänna för sig själv att det gått för långt, att måsta erkänna att man behöver hjälp och att måsta erkänna för sig själv att man klarar faktiskt inte det här själv. Skulle jag vara samma tuffing som jag ibland är utåt så skulle jag säga: Äh, jag mår bra! Det går över. Men nu är jag ingen tuffing längre, nu har jag fallit ihop, ligger på botten, tar mig ingenstans. Jag har insett att jag inte kan hoppa över sorgen, jag måste igenom den. Det är dags nu, innan det verkligen är försent.

Bryta ihop och komma igen. Jag måste klara det här, jag vill inget hellre än att må bra, framförallt för min egen skull men även för mina nära och kära's skull. Så mycket dom får stå ut med, jag förstår inte hur dom orkar. Alla tårar, all ilska och besvikelse. Jag är så tacksam för att dom aldrig släpper taget och gör allt i deras makt för att jag ska få må bra igen. Vet inte hur jag ska kunna tacka för allt dom gjort. Jag älskar er!

Jag saknar dig så mycket Pappa. Jag faller isär utan dig.

Och vi älskar dig och ger aldrig upp <3 du vet vem som heller aldrig skulle ge upp som är med hela tiden även om det gör ont så vet du vad jag menar <3 <3 <3

Jag förstår att du tycker att det är jobbigt. Men som du skriver så måste du på ngt sätt ta dig igenom det. Jag har mina sämre och bättre dagar och jag gråter alltid en skvätt innan jag somnar. Men jag försöker tänka framåt och på mina barn. Jag kan inte vara ledsen jämt för då börjar Nellie alltid fråga om jag är ledsen och så säger hon förlåt, som att det är hon som gjort mamma ledsen.. Nu har du ju inga barn men det jag försöker säga är att hur jävla hemskt och jobbigt det än är så måste vi leva vidare. Men det är absolut okej att vara ledsen ibland också. Du kanske ska gå och prata med ngn som kan sånt här? Jag har själv gjort det en gång i tiden av en annan anledning men det hjälpte. Hon fick mig att se saker från ett annat perspektiv. Hoppas det blir bättre snart sara! Kramar