Det finaste av allt

Vilken resa det här har varit, att bilda familj, vilken gåva att kunna skapa ett nytt liv. Verkligen meningen med livet ♥

Först när det bara finns i ens tankar. Man hoppas, tror och vill. Man pratar om det men man vill inte prata om det för mycket, för det sägs ju att då slappnar man inte av och då kan det ta så lång tid. Men vad jag än gjorde så dök det alltid upp någon tanke om det. Men det var fortfarande bara ett önsketänkade, en dröm.

Men så kom den dagen. Det liksom kändes i varenda centimeter av min kropp, det var något som inte stämde. Jag åkte snabbt hem från jobbet, gick på toaletten och tog fram ett graviditetstest som jag köpt några veckor innan. Kissade på stickan, la ned testet på bänken och gick runt i lägenheten. Det skulle ta två minuter innan man kunde se något resultat och jag kan säga att det kändes som två timmar. När jag gick tillbaka på toaletten så såg jag att det stod 'Gravid 2-3' på testet och jag trodde inte mina ögon. Jag vågade inte tro på det så jag tog tre test till och tillslut fick jag säga högt till mig själv 'Sara, du är gravid!' Hah! Har aldrig varit så lycklig och rädd på samma gång, någonsin. Det jag drömt om så länge var äntligen verklighet.

 

Så vet man om att ett litet pyre växer och gror inuti, det känns fortfarande så overkligt för magen har inte börjat växa och man känner inga sparkar. Men första samtalet till barnmorskan är gjort och man fick en tid hos henne i vecka 10. Ord kan inte beskriva hur nervös jag var innan träffen med henne. Minns hur jag nästan skakade när vi satt i väntrummet. Vet inte varför, det var något helt nytt och jag har väl kanske alltid dragit mig lite för sånt. Men när vi kom in i rummet och fick träffa våran fantastiska barnmorska så släppte allt. Hon frågade många frågor, om oss och hur jag mådde. Hon sa att det här var bara början på en helt fantastisk resa och nu såhär i efterhand så förstår jag verkligen vad hon menade.  

 

Så kom äntligen dagen för ultraljudet och vi skulle få se vår lilla skatt. Jag önskar att jag kunde beskriva med ord hur jag kände när vi fick se honom och känslan som jag kände när barnmorskan sa att allting såg jättebra ut. En tio kilos sten lättade från mina axlar, för innan har man hunnit tänka så mycket att det kan vara något fel. Så det var skönt att få bekräftat att allt var bra. Jag svävade på moln hela den tisdagen, nu blev det plötsligt så verkligt att vi faktiskt väntade barn. Vilken lycka!

 

Veckorna gick, magen blev större, jag började känna sparkar och började se hur hela magen ändrade form varenda gång bebis rörde på sig. Det var så himla mysigt, kunde sitta och stirra på magen i flera timmar.

 

Jag blev stor ganska snabbt. Magen blev jättestor och människor frågade ofta om jag var säker på att det inte var två där inne. Alla blir vi olika stora under graviditeten men jag tyckte inte alls om när människor sa så. Det kändes som att jag var onormalt stor och så ville jag ju inte att det skulle vara. Jag ökade i vikt och mot slutet var jag så stor att jag inte orkade någonting. Jag vilade, vilade lite till och vilade ännu mer. Hela dagarna. Och ju längre tid som gick desto större blev längtan, så när vattnet gick var jag överlycklig. Äntligen var det dags!

Jag hann aldrig bli riktigt rädd för förlossningen. Det pirrade helt klart i min mage när vi åkte in på BB för andra gången och visste att vi skulle bli inskrivna. Men jag tog det väldigt lugnt och försökte att inte tänka på allt som kunde gå fel. Jag kände mig riktigt stark när värkarna började komma, nu var det äntligen dags att ta fram tjurskallen och börja kämpa för att få ut vårat mirakel! Personalen på Lycksele BB hjälpte mig så mycket och vi fick en helt underbar barnmorska som gjorde förlossningen till ett fint minne. Och min fina Peder som stod vid sidan om hela tiden, han stöttade mig och fick mig att använda mig av en kraft som jag aldrig trodde att jag hade. Älskade du - du är så fin och jag älskar dig så mycket ♥

 

Första tiden som mamma var ganska jobbig för min del. Jag hade väldigt ont efter förlossningen och när Elvin skrek så värkte det i hela mig. Jag blev så ledsen över smärtan. Men som tur var så vände det, all värk försvann, jag kom igång med amningen och jag kunde börja njuta av att vara mamma till våran fina lilla prins.

 

Nu har det gått lite mer än två månader sedan Elvin kom ut till oss och jag har aldrig någonsin känt mig så lycklig som jag är just nu. Innan fick jag en känsla av att jag skulle känna mig osäker i min roll som mamma men allting har fallit sig naturligt. Jag älskar mina två pojkar så mycket att det ibland känns som att mitt hjärta ska sprängas. Dom är verkligen mitt allt. Tack underbara Peder för att du gett mig den finaste lilla prinsen i hela världen ♥

 

Åh så fint skrivet :), nu längtar jag mer än någonsin tills min lilla skrutt tittar ut ;)

Svar; Hehe jasså ;p ja dom är faktist riktigt roliga :)