Fram till vecka tolv så var jag väldigt illamående. Var väldigt jobbigt att stiga upp på jobbet klockan sju för det var som värst på mornarna, men jag hade väldigt snälla arbetskamrater så det gick bra. Jag fick ta en paus från arbetet, sätta mig ned och slappna av så blev det bättre efter en liten stund. Sedan mådde jag jättebra fram till vecka 25, då fick jag mycket jobbiga foglossningar som ledde till sjukskrivning.  

 

Jag har länge haft en otrolig mammalängtan och alltid velat bli en ung mamma, så det har helt klart funnits i mina tankar ett bra tag.

 

Jag tycker inte att det finns någon rätt ålder. Vissa är redo vid 20 och andra vid 35, det är upp till var och en.

 

Det var magiskt. Att se magen växa, att få se bebis på ultraljudet, att få känna alla rörelser och sparkar. Att få längta efter sitt lilla pyre och planera allt tillsammans med den man älskar. Det var underbart att vara gravid och jag önskar verkligen att alla skulle få uppleva det.

 

Jag tänkte aldrig på hur det skulle kännas innan, jag kunde inte föreställa mig smärtan innan jag upplevt den. Men jag antog att det skulle göra väldigt ont, vilket det också gjorde.

 

När jag hade som mest ont, så ville jag verkligen inte göra om det en gång till. Men nu när allt lagt sig så skulle jag kunna göra om det, många gånger!

 

Ju ondare det gjorde och ju närmare krystningsskedet jag kom, desto mer rädd blev jag för smärtan. Ibland fick barnmorskan påminna mig om att inte hålla emot. Men jag var aldrig så rädd så jag greps av panik, jag höll mig lugn hela vägen 'till mål.'

 

Jag hade inte tänkt så speciellt mycket på hur jag ville att min förlossning skulle vara, jag ville ta den som den kom och det var precis så det blev. Hade ett enormt stöd av barnmorskorna på Lycksele BB. Jag var öppen för allt och jag tror att det var riktigt bra att jag tänkte som jag gjorde, så slapp jag bli besviken över att något inte blev som jag hade tänkt mig.

 

Väldigt ont. Kunde varken ligga, sitta, stå eller gå. Åt starka värktabletter och sov nästan hela tiden dom första dygnen hemma. Jag längtade så efter en lång, härlig dusch men när jag väl stod där så fick jag så fruktansvärt ont att jag höll på att svimma. Men efter några dagar så blev det så mycket bättre och jag kunde börja njuta på riktigt.

 

Absolut! Personalen på Lycksele BB är helt underbara och jag kände mig så trygg, från första stund.

 

Lustgasen räckte länge för mig och jag trodde till en början att jag skulle klara mig på endast det, för det hjälpte så otroligt bra mot smärtan. Men sedan några timmar innan Elvin kom ut, så hade jag väldigt ont och barnmorskan sa att han låg med näsan åt fel håll så det skulle ta ytterligare några timmar innan han skulle 'komma ned' ordentligt så jag bad om att få Epiduralbedövning. Det hjälpte jättemycket mot smärtan och jag kunde slappna av i flera timmar fram tills det var dags för mig att börja krysta.

 

I fyra dygn. Vi skulle ha blivit kvar längre eftersom mitt vatten gick så långt före han kom ut, men tack vare världens bästa barnmorska så fick vi åka hem och komma tillbaka nästa morgon på läkarbesök.

 

Jag vill ha tre, fyra stycken. Älskar barn och vill ha en stor familj! :)

 

Nej inte för tätt. Två, tre år mellan barnen gärna.

 

Jag ska börja jobba lite smått nästa år, helger och så för att spara lite dagar. Sedan kommer jag börja om och jobba igen i Juni då jag varit hemma ett år.

 

Jag måste nog svara sömnbristen. Även om Elvin har börjat sova bättre så får jag inte många timmars sammanhängande sömn per natt. Men man vänjer sig med mindre sömn och det är så värt det. När Elvin vaknar mitt i natten och gråter, så kan jag känna mig först helt borta på grund av tröttheten men sedan när jag plockar upp honom och han blir lugn av att känna min närhet, så värmer det så om mammahjärtat att jag skulle kunna sitta uppe med honom hela nätterna!!

 

All den kärlek man känner. Jag älskar Elvin så mycket att det ibland känns som att hjärtat ska sprängas, han är verkligen allt för mig. Min fina lilla kille!

 

Det blir dop för Elvin den 29 September.

 

 

Jag vet inte riktigt hur jag ska förklara det, men livet har blivit så mycket bättre sedan vi fick våran Elvin. Allting känns så mycket ljusare och så mycket bättre. Mitt och Peder's förhållande har bara blivit starkare. Helt klart så finns det inte lika mycket tid för varandra nu som innan, men man får ta vara på dom få stunderna och göra dom till något speciellt istället. Jag älskar min fina lilla familj, så fruktansvärt mycket.