Magen växer och det börjar kännas mer verkligt att det faktiskt finns någon där inne, lillpyret. Jag är i vecka 22 nu (21+3) och jag har känt dom första sparkarna. Det är en helt magisk känsla! Jag vet inte riktigt om jag kan beskriva känslan. Det pirrar, bubblar och ibland känner man att bebis faktiskt sparkar. Det gör ju också det hela mer verkligt ♥

Det är faktiskt tyngre än vad jag trodde att bli större, inte psykiskt så (tänkte på mina ätstörningar) utan mer att det börjar kännas när jag gör vardagliga saker. Som att ta mig upp ur badkaret till exempel, känner mig som en riktig klumpeduns. Jag är inte lika snabb upp ur sängen och soffan, min mage tar liksom emot. Jag känner hur mycket tyngre det är att gå långa promenader. Jag har ju gått varenda dag i flera års tid, i rask takt, nu orkar jag knappt en timme. Eller jo, nu överdrev jag, jag orkar en timme men kan absolut inte hålla samma tempo. Så nog märks det alltid att kroppen förändras. Men det är ingenting som får mig att må dåligt, absolut inte! Jag mår superbra och skrattar åt att jag är så klumpig. Det kommer ju någonting underbart ur detta och jag kommer ju inte vara såhär hela livet ;)

Sedan måste jag faktiskt säga att man ständigt går runt med en slags rädsla. Jag vet att man kommer bli tokig om man hela tiden tänker på allt som kan hända, men jag kan inte låta bli. Från början till slutet får man bära någon slags oro, eller oron tar väl inte slut där riktigt heller, då ska man ju faktiskt uppfostra den här lilla människan som man burit på i nio månader. Som våran charmiga barnmorska sa '' Oron blir långt ifrån mindre när barnen växer upp, då får man sitta och vara orolig en fredagkväll för att pojken är ute på vägen och ränner! '' Haha! Hon är för go. Först tänker man bara på missfall fram till vecka tolv, jag kollade flera gånger per dag så jag inte skulle få några blödningar, sedan från vecka tolv fram till ultraljudet är man orolig att barnet ska ha något fel. Men så kommer man på ultraljudet och allt visar sig vara bra, nej då börjar man oroa sig för att barnet ska ha dött i magen och inte stötts ut. Ja ni ser, det går bara runt och någonstans där inne har jag hela tiden den känslan. Jag är så rädd att något ska hända vår lilla bebis, men det enda man kan göra är att hoppas och be att man ska föda fram ett friskt litet pyre. Det är allt jag begär, att mitt barn får komma till världen och må bra.

Älskade lilla pyret, du har en mamma och en pappa som älskar dig så fruktansvärt mycket redan!