Bebis ♥

Fostervatten byts ut var tredje timma och produceras på nytt ända tills barnet är fött. Om det däremot finns mekonium i vattnet kan det vara en signal om att barnet är stressat eller inte mår bra och då får man stanna kvar för att kunna övervaka barnet.

Barnet är redo att möta omvärlden, 92 procent av alla barn föds mellan vecka 38-42. De flesta barn föds på natten. Barnet kan väga allt mellan 2,5 och 4,5 kilo och vara 46-55 centimeter långt. Nu är det trångt därinne.

Du ♥

Förlossningstidpunkten är nådd och värkarna kan nu förväntas att börja.

 Det är vanligt att man som förstagångsföderska går över 40 veckor, man anses inte vara överburen förrän efter vecka 42. Skulle det dröja längre övervakas fostret noga och man blir ofta igångsatt. Förstagångsföderskor föder i genomsnitt 4 dagar efter datum för beräknad förlossning. Exakt vad som gör att förlossningen startar vet man inte. Det är troligen barnet som sätter i gång den. Många funderar över om det är möjligt att sätta i gång förlossningen själv genom att springa i trappor eller äta speciell mat. Det finns dock inget sätt att själv tvinga i gång förlossningen, utan barnet kommer när det är klart. Förlossningen sätts bara i gång på sjukhuset om det finns någon medicinsk anledning, till exempel att du har högt blodtryck. Trycket från barnets huvud mot livmoderhalsen kan påskynda förlossningsstarten. Trycket gör att det utsöndras oxytocin, ett hormon som signalerar till livmodern att den ska dra ihop sig. När livmodern drar ihop sig allt oftare och starkare, trycks barnets huvud ännu mer ner mot livmoderhalsen. Den ger efter så småningom och börjar öppna sig.

Det kan hända att trycket blir så stort att fosterhinnan riskerar att spricka, vilket gör att fostervatten börjar rinna ut. Kontakta då alltid förlossningsavdelningen för vidare information och omhändertagande. Om man mår bra och inte fått värkar än kan man få åka hem igen.

Egna tankar ♥

Förvärkarna fortsätter och jag har fortfarande lika ont. Jag sover så mycket nu, kliver i princip bara upp om jag måste gå på toaletten eller om jag måste äta mat. Jag kan sova dygnet runt. Aldrig har sängen varit så härlig som nu!

Jag har kommit in i en period där det ena sekunden kryper fram någon slags panik inom mig och i nästa sekund känns allt så himla bra och jag är supertaggad inför förlossningen. Jag ser framemot att få möta vårat lilla pyre nu, men ibland blir jag så rädd att jag inte vet var jag ska ta vägen. Vet inte riktigt vad jag egentligen är rädd för, det bara sprudlar av känslor inom mig. Ena stunden jättelycklig, andra stunden jättedeppad. Antar att det är ganska vanligt att känna såhär nu mot slutet.

Jag har ställt in mig på att gå över tiden och jag måste erkänna att det börjar bli lite jobbigt när så många ringer och frågar om vi åkt in på BB ännu. Minns när jag läste sånt på andras bloggar, att dom blev less på alla som ringde och undrade och jag tänkte pyttsan, vad gör det egentligen? Men när man sitter här höggravid, less på att vara stor och tjock, längtar efter lilla pyret så fruktansvärt mycket, så känner jag ju hur jobbigt det faktiskt är. Man blir lite stressad och framförallt besviken när det inte händer något. Men tids nog, bebis kommer ut när h♥n är redo att möta oss.

Men såklart är jag/vi oerhört tacksamma över att så många bryr sig och längtar efter vårat mirakel. Nu är längtan verkligen enorm och vi går ungefär bara runt här hemma och väntar på att något ska ske. Allting är klart, det enda som fattas är lilla bebisen och förhoppningsvis är det inte SÅ länge kvar tills h♥n vill titta ut.