Fy och blä vad dessa hormoner kan göra mig till en elak människa. Jag är inte riktigt mig själv och skäller åt höger och vänster. Ena stunden kan jag gråta över att frukten jag äter är dålig, sedan blir jag arg för att tv dosan ligger på fel ställe och i nästa stund skrattar jag hysteriskt åt ingenting. Ibland känner jag mig faktiskt schizofren. Det vänder så himla snabbt.  

Men jag ser det ju själv och hinner be om ursäkt till dom jag sårat innan det har gått för långt och det är väl en himla tur. Jag skyller aldrig på mina hormoner, för man får faktiskt inte bete sig hur som helst. Jag har det bara så bra som har så fina människor i min närhet, som förstår och inte blir arga på mig för att jag beter mig som jag gör ibland. Ni är guld värda ♥

Och min älskade, finaste, underbaraste Peder som orkar stå ut med mig. Haha! Han är ju bara så bra. Han orkar med alla mina tårar och allt gnäll. Jag har sagt det många gånger tidigare och jag säger det igen - Han är en riktigt hjälte och jag älskar honom så mycket.