Min rubrik stämmer, så väl. Jag har fått bli så besviken flera gånger på människor som ljugit för mig, nästan så att jag är van. Hade jag inte vetat, hade jag inte varit ledsen över det. Men så får man på ett eller annat sätt reda på allt så småningom, då rasar hela ens värld och man bryter ihop. Jag vill inte bli besviken, det är den värsta känslan som finns. Jag vill inte att människor ska ljuga för mig, eller undanhålla sanningen. Jag vill veta, säg bara som det är, då blir jag mindre sårad.

Jag brukar beskriva mig själv som en väldigt förstående människa, har även lätt för att förlåta människor som inte behandlat mig rätt. Jag bara är sån som person. Vill inte ha något otalt med någon, vill alla väl, vill vara vän med alla. Ibland är det livsfarligt att vara jag, för oftast är jag för snäll och förlåter människor som inte förtjänar det. Men jag tror ju fortfarande att allting sker av en anledning och att vet ju att människor kan göra misstag, därav mitt beteende.

Ikväll fick jag bli sårad, ytterligare en gång. Det är ingen stor grej egentligen, men det gjorde bara ont. Jag tar hellre sanningen än en lögn. Och så alla gravidhormoner på det, tårarna bara sprutade. Kände mig bara så blåst på något vis.

Och världens finaste människa flera mil bort, så jobbigt att vara utan honom när man känner sig som mest nere. Men som tur är så kommer han hem imorgon kväll och det ska bli så himla härligt att få krama om honom igen. Har verkligen saknat honom dessa dagar, även fast jag haft det riktigt bra med min älskade familj och mina fantastiska vänner. Nu ska jag fokusera på att börja må bättre och verkligen ta vara på dom människor som inte sviker och som faktiskt älskar mig.